Historier från långresorna

En historia från besöket i Acapulco 1979

På sista långresan 1979-80 besökte Älvsnabben Acapulco i Mexiko. Med på denna resa var bl a Lars Dahlquist som aspirantledare. Han har skickat följande självupplevda episod.

Acapulco besöktes efter passagen av Panamakanalen. Efter en rolig kväll som avslutats på hotell Holiday Inn, blev det taxi tillbaka till fartyget. Chauffören var pratglad men själv var jag bara trött. Hur som helst så erbjöd sig vederbörande att visa mig sitt Acapulco eftersom han ändå skulle sluta för natten. Eftersom artighet är en dygd accepterade jag och sedan följde en kostnadsfri odyssé bland ställena som fortfarande hade öppet. Efter detta hade jag väl hoppats på skjuts till fartyget, men ack nej. Nu skulle vi hem till honom. Väl ankomna till vad som visade sig vara ett mindre vitkalkat hus, högt ovanför staden, ville Pedro visa familjen. Sagt och gjort. Inne i sovrummet tändes lampan i taket och där låg hustrun och barnen och sov. Efter att ha prisat värden för en förtjusande hustru och välartade barn, var det dags för nattskaffning i köket. Det tassande ljudet som mötte oss förklarades vara råttor, som inte var något att bry sig om. Efter att ha intagit någon lokal variant på pytt, kördes jag då ner till Snabben. Ett antal hundra meter från fartyget stannade min nyvunne vän för nu skulle det pratas politik.

Efter att ha fått en timmeslång föreläsning i Mexicos ruttna politiska system, släpptes jag med en skål mexikansk kryddblandning i näven och en halmhatt på skulten. Ombordkommen vid 05.30 tiden tittade jag in i kompaniofficersmässen, som för övrigt var ett av tre luftkonditionerade utrymmen ombord, för att se om det fanns något läskande. Knappt hade jag väl satt mitt trötta lekamen i soffan förrän jag svimmade av, för att väckas en timme senare av en kraftigt förgrymmad maskintjänstchef som undrade vad i h . . .te en fänrikspoling som jag tog mig för friheter. Sova i mässen! Vet hut!
Slokörad lommade jag in i min hytt där min nyvaknade rumskamrat något triumferande påminde mig om att jag hade anmält mig till sightseeing i Mexico city och att uppställning inför denna begivenhet skulle äga rum om 15 minuter.

I vad som måste ha varit ett av mitt då 24-åriga livs absoluta kraftansträngningar, gjorde jag en snabbvaskning av de anatomiska väsentligheterna för att sedan infinna mig på rätt plats i rätt tid.

Om jag hade något utbyte av sightseeingen? En lång pina som började med en gropig luftfärd övergick i höjdpunkten som var en bussutflykt i ett stekande Mexico city för att avslutas med en bussresa tillbaka till Acapulco. Buss och buss förresten. Det är inte bara i Havanna som 50-tals åken lever kvar.

Tack för mig
Lars Dahlquist
Aspirantledare under långresan 1979 -80
 

Besöket i Panama 1979

På sista långresan 1979-80 besökte Älvsnabben Panama. Från Sophie Wisting har följande historia kommit. Hon hade hittat Älvsnabbensidorna på Internet. Sophie har även berättat i telefon att hennes pappa är fransman och mamman svenska. Hon tyckte även att det var kul att de kadetter hon tog med på visning i Balboa hade med sig långbyxor och fick byta om från kortbyxor när mörkret föll på.

För 130 år sedan inträffade en svår fartygsolycka inom den svenska flottan. Det var korvetten Karlskrona, som på hemväg från en långresa i Sydatlanten och Västindien råkade ut för en orkanby och sjönk. 114 av den 131 man starka besättningen omkom.

Korvetten Karlskrona var en efter tidens mått liten korvett på 525 ton, 38 meter lång och bestyckad med 18 kanoner placerade på huvuddäck. Korvetten avseglade den 6/8 1845 från Karlskrona och styrde via Gibraltar och Kanarieöarna mot Sydamerika, där man besökte Buenos Aires, Montevideo och Rio de Janerio. Färden gick därefter till den svenska kolonin S:t Bartélemy, där skrovet och riggen fick en ordentlig översyn. Efter ungefär 1 månad seglande hon vidare mot Havanna, som var sista hamnen före återresan till Sverige. Karlskrona avseglade från Havanna den 30/4 1846. Chefen meddelande i sin sista rapport att han beräknande ankomma Sverige och Göteborg i slutet av maj.

Valborgsmässoafton 1846 bogserades Karlskrona med hjälp av egna låringsbåtar ut ur den trånga hamnen. Ute på fritt vatten möttes korvetten av frisk nordvästlig kultje och för märsk, bram, undersegel, klyvare och mesan sätts nordostlig kurs i lätt bidevind från babords halsar, upp genom Floridasundet mellan Bahamas och Florida. På eftermiddagen ökar molnigheten vilket tydde på regn eller stiltje. Klockan 18.00 kommer chefen upp på däck. Fartygets läge avläses i kortet. Läget är 25´ nord om Maranzos på Kuba. Chefen beordrar den rutinmässiga revningen av märsseglen, varefter sekonden tar emot på däck. Då revningen är verkställd beordras besättningen att stanna kvar på däck. Chefen står på kommandopall vid lovarts lårningsbåt. Sekonden står under honom vid babordssidan.

Chefen kontrollerar noggrant horisonten och säger till sekonden: Jag tror inte det blir något av den här byn. Sekonden svarar: Kanske inte, men jag tror att den har vind med sig ändå. I samma ögonblick hör alla ombord ett underligt dån i luften. Sekonden är beredd och kommenderar alla till storsegels gigtåg och gårdingar och mesans bockar och gigtåg. Arbetet igångsätts omedelbart. Skott och fall kastas loss och foder läggs för att fartyget skall hållas undan för vinden.

Aktiviteten har börjat då korvetten träffas av en blixtsnabb vindstöt, en orkanby. Fartyget vräktes på sidan vilket innebär att fallen inte kan löpa ut och att riggen pressas ned i vattnet. Vattnet strömmar in genom de aktra kanonportarna och över lä reling, spolar bort folket från lä gångbord och strömmar genom för- och storluckorna ner i hålskeppet. Folket i lovart kan inte hålla sig kvar utan åker ner i lä. Fyra av lovartskanonerna sliter sig och åker ned i lä och ökar förödelsen. På två minuter är allt förbi. Korvetten Karlskrona sjunker med aktern före ned i det kokande havet. Ingen båt hinner sättas i sjön. Fartygets slup, som stått lös i barkassen, kastas överbord och vattenfylls. Åtta man, en av dem sekonden, simmar i slupens närhet. Tillsammans med ytterligare nio man, som klamrat sig fast vid vrakspillror lyckas denna grupp efter fruktansvärda ansträngningar och med ständig risk för att bli anfallna av hajar att få slupen på rätt köl och länsad.

Karlskrona sjönk 18.30. Kl 19.00 är havet åter stilla. De skeppsbrutna räddas efter fyra dygn av ett amerikanskt fartyg. De hade fått utstå hemska umbäranden med omväxlande regn, kyla och sol, kyla utan kläder och mat och med endast två åror ombord. Mycket har skrivits om orsaken till denna katastrof. Rykten och skvaller gav till en början en mycket skev bild av händelseförloppet. Modern forskning har emellertid lyckats lägga allt detta tillrätta.

Krigsrättens utslag "Rätten saknar all anledning att lägga den timade olyckan på någon av fartygets besättning eller befäl till last" står fast än idag. Orsaken tillskrivs helt den snabba och oväntade vindstöten. Enligt engelska seglingsbeskrivningar kallas sådana byar "white squalls". För att rätt förstå de förödande verkningar dessa "white squalls" har, kan nämnas att den by som sänkte Karlskrona av allt att döma sänkte ytterligare 13 fartyg.

Inom flottan har det utvecklats en tradition att svenska långresefartyg som passerar i närheten av den plats där Karlskrona förliste högtidlighåller minnet av de 114 svenska örlogssjömän som omkom.

Artikeln hämtad ur Snabbnytt 68/69 sign. PW.