Fartygschefen Kk S. M. G. Hammar. Sekond var Kk Anders Öström.

Några glimtar från HMS Gotlands långresa 13/12 1955 - 14/3 1956
(Originaltext från 1956)

Som mål för årets långresa hade valts Väst-Afrika, som ej sedan länge besökts av svenska örlogsfartyg. Resplanen uppgjordes i nära samarbete med Svenska Exportföreningen, för att resan därigenom även mera direkt skulle tjäna den svenska utrikeshandelns intressen. De Västafrikanska koloniernas handel och sjöfart har under de senast åren utvecklats mycket snabbt. Då nu dessa nya områden för det internationella varuutbytet börja bli allt mer aktuella, får det anses som en klok politik, att genom örlogsbesök söka bidraga till att jämna vägen för vår utrikeshandel.

Vykort på HMS Gotland.

Färdplanen upptog sålunda ett flertal namn, som hos oss eljest är föga kända, Abidjan på franska Elfenbenskusten, Luanda i Portugisiska Angola, Takoradi på brittiska Guldkusten och Monrovia i den fria negerrepubliken Liberia. Härtill kom så de mera "konventionella" hamnarna på ut- och hemresan, Lissabon, Las Palmas på Kanarieöarna, Dakar, Gibraltar, Bordeaux och Antwerpen. Genom denna komposition erhölls en utomordentligt intressant möjlighet att jämföra förhållandena i brittiska, franska och portugisiska kolonier, samt en negerrepublik, vilka i fråga om klimat, naturtillgångar och "primitivism" i stora drag är likvärdiga, men som ändå utvecklats på helt olika sätt på grund av kommersiella och politiska olikheter.

Bland årets 85 aspiranter befann sig även 10 colombianska kadetter, som i Sverige skall genomgå fullständig officersutbildning. De utgjorde ett färgstarkt och uppskattat inslag bland de nordiska kamraterna och visade sig förvånansvärt läraktiga, trots att de svenska språkkunskaperna till en början var tämligen bristfälliga. Det tyckte nog i varje fall den svenske besökare, som kom ombord i Las Palmas och efter en knagglig konversation med en colombiansk fallrepspost och en frågande blick på den svenska flaggan undrade: "Finns det någon som talar svenska ombord?"

Det uppgjorda övnings- och utbildningsprogrammet kunde genomföras trots att det heta och pressande klimatet tidvis gjorde att lektioner och övningspass måste ändras och modifieras. I ca en månads tid uppehöll vi oss i områden, som räknas till jordens hetaste, under förhållanden för vilka varken skandinavens kroppskonstitution eller de svenska örlogsfartygens ventilationssystem är konstruerad. Temperaturen var därvid upp emot ca 35oC och endast den 30-gradiga sjövattenduschen, som ständigt strilade på däck, skänkte någon svalka. För maskinpersonalen blev det givetvis särskilt pressande; atmosfären i maskinrummen var som i en bastu och nedgångslejdens räcken brände i handflatorna!

Då paradtruppen saluterade kryssarens avgång från Göteborg på Lucia-dagens morgon, hade emellertid den nordiska vintern börjat visa sitt rätta ansikte med ett iskallt soldis över gnistrande rimfrost. Nordsjön mötte sedan med blåsväder och en sjögång, som endast överträffades av Biscayas vresiga humör några dagar senare, då besättningen verkligen fick användning för sina sjöben och fick lära sig vad det innebar att sjösurra allt löst, och att klara sig utan ordentlig vila och föda i flera dygn.

Det var därför en ganska trött besättning, som kom iland i den första utlandshamnen, Lissabon. Där visade portugisiska marinen stort tillmötesgående och anordnade intressanta studiebesök vid sina anläggningar. Trevliga bussfärder hade också arrangerats bl.a. till den vackra förstaden Estoril, även kallad "exkonungarnas paradis".

Julen firades till sjöss under sjömanstraditionella och värdiga former i en anda av gemensamhetskänsla blandad med hemlängtan, och nyår firades i Las Palmas.

Utflyktsbussen har havererat på Gran Canaria

Första hamnen på afrikanskt fastland blev sedan Abidjan, som i många avseenden blev en positiv överraskning.

Ännu för ett decennium sedan var Abidjan föga mer än en infödingsby, men vi fann där en vackert byggd och välplanerad stad med ett sjudande industriellt och kommersiellt liv. Den snabba utvecklingen torde mest vara att tillskriva den nyanlagda kanal, som nu förbinder havet med den innanför liggande lagunen, vilken utgör en idealisk skyddad redd, och vars stränder delvis utbyggts med förnämliga kajanläggningar.

Även det första mottagandet var magnifikt och tog bl.a. formen av en "soireé dansante" i guvernörspalatset för ca 700 gäster. Redan här kunde man märka att rasdiskrimineringen var nästan obefintlig i de franska kolonierna, ty bland de eleganta gästerna fanns både färgade och vita.

Skeppsafton i Guineabukten. Bertil Daggfeldt leder sången.

Påfallande var också den privata gästfrihet, som visades, och det var tydligt, att ett svenskt örlogsbesök var ett evenemang, som borde firas. Resurserna härför fanns också i rikt mått. Sedan vi lämnat denna angenäma hamn, (som dock var den hetaste på resan!) vidtog förberedelserna för linjepassagen, vilken originellt nog skedde ej blott på 0^o latitud, utan även på 0^o longitud! Sedan diverse flaskpostmeddelanden utväxlats, mottogs Konung Neptunus med sin svit och förrättade dop av ett 300-tal obefarna sjömän under övliga former.

Bilder från dopet

Luanda i portugisiska Angola har mycket gemensamt med Abidjan. Även här har en lagun innanför en skyddande sandrevel givit möjlighet till en skyddad hamn, och därmed har också stadens betydelse gått raskt framåt. Kaffeexporten hade tidigare varit den största inkomstkällan, men man sätter nu också stora förhoppningar till de oljefyndigheter, som nyligen gjorts och som kan komma att medföra ett ytterligare uppsving för kolonin.

Nu har vi gått iland

Här gjordes per rälsbuss en utflykt ganska långt in i landet, som gav tillfälle att studera afrikansk djungelflora och det rika djurlivet. Takoradi hade i själva verket valts i stället för Lagos i brittiska kolonin, för att besöket ej skulle kollidera med brittiska drottningens besök i Lagos, vilket inträffade vid samma tidpunkt. Programmet i Takoradi var ytterst detaljerat och noga förberett av de brittiska myndigheterna, vilket visade sig välbetänkt, då staden som sådan ej hade särdeles mycket att bjuda utöver de officiella arrangemangen. Vi blev emellertid ytterst vänligt omhändertagna och introducerade i det typiska brittiska klubblivet.

Här fick vi för första gången officiellt besök av en s.k. "paramount chief", den svarta hövdingen av Secondi, med sitt lysande följe, stavbärare, parasollbärare, souvenirbärare, och talare. Den sistnämndes funktion motiverades av att hövdingen själv var alltför för högt uppsatt för att nedlåta sig att tala med sin omgivning, (fastän han talade utmärkt engelska). Han lät förstå, att hans bärare var för få för att nu hämta alla de väntade gåvorna och lovade därför att återkomma nästa dag, vilket han också gjorde och förärades då bl.a. en liter svenskt brännvin.

Monrovia i den fria negerrepubliken Liberia anlöptes med spända förväntningar och någon skepsis. Staden är ung och grundades för ett århundrade sedan av frigivna amerikanska negerslavar, vilket delvis förklarar Liberias karaktär av ett miniatyr-USA med omisskännlig Harlem-prägel. Landet är fullt av kontraster mellan statstjänstemännens pompösa villor och den arbetande befolkningens korrugerade plåtskjul, dollargrin, moderna lyxbilar och ruckliga garage etc.

FC och presidenten i Libera, William Tubman.

Kontrasternas stad

Det amerikanska inflytandet är mycket stort, vilket bl.a. förklaras av att gummifirman Firestone har enorma gummiplantager i landet och stora ekonomiska intressen i ett flertal andra firmor. Gummits betydelse fick man en påminnelse om redan vid kajen, där en pipeline av grova rör ledde rågummivätskan i en jämn ström till de tankbåtar, som sedan skeppade varan vidare. Detta var alltså slutet av den gummiström, som börjar med de fåtaliga droppar av gummiträdets saft, som en efter en långsamt droppar ur barkens skåror ned i den lilla skålen vid stammen. Men -  träden äro många, och många är också infödingarna, som tömmer skålarna i större fat, som sedan tömmas i ännu större osv.

Över vistelsen i Monrovia föll tyvärr en skugga, genom att styrman Lindqvist tragiskt förolyckades i samband med en bilolycka, som även krävde förarens liv. Detta gjorde att programmet hastigt fick omläggas och endast den planerade mottagningen för presidenten fullföljdes.

Presidenten, Tubman, hade nyligen omvalts på ytterligare fyra år och han föreföll vara mycket populär bland sitt folk, trots de tämligen diktatoriska förhållanden, som i praktiken rådde.

Dakar med sin karaktär av modern storstad, men likväl helt dominerande färgad befolkning, kom därefter att markera övergången till mera civiliserade förhållanden. Där fick vi också börja lära oss att frysa igen, då temperaturen sjönk till bara 23^o från den hetta vi vant oss vid. Vår enda tröst var att läsa svenska tidningar, där "järnvintern" fanns målande beskriven!

I Gibraltar blev utbytet med de brittiska örlogsfartygen livligt med ömsesidiga besök och stor gästfrihet speciellt från vårt värdfartygs sida, den från Sverige-visiten i somras välkända HMS TYNE. Den berömda Gibraltarklippan beundrades och studerades som hörande till allmänbildningen för varje örlogsmatros.

Till Bordeaux kom vi dagarna efter vad som för syd-fransmännen nästan var en naturkatastrof: kraftigt snöfall och en halv meter snö på gatorna, som helt lamslagit stadens trafik. Besöket gick eljest i vinets tecken, som sig bör i dessa vindistrikt, och utflykterna till Médoc och St Emillion blev synnerligen uppskattade. I denna vinets förlovade stad ombordtog intendenten 2000 liter - mjölk.

Besöket i Antwerpen kan ej förbigås utan en blomma till Svenska Sjömanskyrkan, som anordnade förnämliga utflykter och populära sjömansaftnar i kyrkans läsrum.

Efter att ha forcerat ett isbälte gick så ankaret i svensk botten den 14 mars i ungefär samma soliga vinterväder, som då vi lämnade Sverige. En minnesrik och lyckad resa var till ända.

HMS Gotland anlöper Göteborg den 14 mars 1956.

(Kommentar av Ulf Lewerentz som var med på resan, levererade bilderna och renskrev originaltexten: Kryssaren Gotland avrustades på Nya Varvet i Göteborg och bogserades därefter till upphuggning hos Persöner i Ystad). Nästa långresa (vintern 1956-57) planeras att gå runt Syd-Amerika. Långresefartyg blir minfartyget Älvsnabben.

HMS Gotland i Västindien cirka 1936. Bilden kommer från Wikipedia.

På natten i någon hamn.