Till
Älvsnabbens
startsida

 

 

Jetong om resan.
Klicka för att förstora!

 

Om målet med resan.
Klicka för att förstora!

 

Rekreation ombord, grabbarna slappar
i solen

 

Gotland är på sydliga breddgrader och
orkestern spelar för
en lättklädd besättning

 

Avkoppling ombord
med en
fäktningsmatch

 

Kryssaren Gotland hade med sig en egen
fotograf som här
hittat en uttrycksfull dragare i Malaga

 

 

 

 
Med kryssaren HMS Gotland i västerled 1953

1953 följde den unge gävlebon Acke Söderström med hans majestäts fartyg kryssaren Gotland på en vinterexpedition som varade från den 3 januari till den 19 mars. Hela tiden förde han dagbok. Här är vad han skrev, dag för dag, ord för ord! Och bli inte förvånad över i dag tabubelagda ord och synpunkter - de var helt vardagliga då, i den annorlunda världen 1953.

Denna berättelse publicerades först i GD, Gävle Dagblad, den 5 november 2008. GD har gett sitt välvilliga tillstånd att även publicera den på HMS Älvsnabbens webbplats. Bilden på Gotland överst kommer från Digitalt museum.

 



Åtta år tidigare slutade andra världskriget. Acke poserar vid kanonen
i värsta jänkarposen - synen på USA var enklare då än idag.

 

Karta över resan. Klicka för att förstora!

 

Fartygchefen Kk Holger Henning.

 

Sekonden Kk K. G. Norström med sin apa som han hade med på resan.

 

Nja, den här bilden tror vi nog är arrangerad.
Skulle sekonden och fartygschefen själva måla?

3 JANUARI 1953

Lördagen den 3 januari lade vi ut från Nya Varvet i Göteborg för att anträda vår utlandsresa. Klockan var då omkring 12 f.m. En orkester stod på kajen och spelade när vi lade ut, och därefter spelade vår egen orkester ombord "Sverige". Allt detta hände när vi stod på backen i paradstationer, och "Gotland" gled ut från hamnen. Det var tjusigt, och det märktes att stämningen ombord var både högtidlig och förväntansfull.

På e.m. när vi kom ut på öppet vatten var det ganska hård sjö, och vi rullade c:a 35 grader. Kl. 16 hade vår grupp sjövakt. Jag blev arrestvakt och då passade jag på att mata fiskarna (magens svar på ostabilitet). På natten blev vädret bättre, så när jag hade nästa vakt kl. 04 till 08 kunde jag lugnt sitta och läsa.

Hela söndagen var det fint väder och c:a 5 grader varmt. Kl. 10 hade vi korum på däck. Då sänktes blommor i havet till minne av svenska motorseglaren Trossös undergång med 20 man föregående vinter. Kl. 16 kom första tecknet på att vi närmade oss främmande vatten. Vi fick ställa om klockorna till engelsk tid, alltså dra tillbaka den en timme.

På måndagen kl. 10 passerade vi Dover så pass nära att vi kunde se de mångomtalade klipporna. Sedan hade vi engelska kusten i sikte hela e.m. På kvällen hade vi "klart skepp".

Tisdagen blev den värsta hittills på resan. Mellan kl. 12 och 16 hade jag sjövakt. Under den tiden hade vi passerat en fransk ö som heter Ushant och kommit in i Biscayabukten, där det aldrig är lugnt. Det rullade kraftigt hela e.m. och natten. Som mest hade vi hela 43 graders slagsida. Men som tur var blåste det inte mer än 21 sekundmeter.

På onsdagen började det verkliga sommarvädret, vi hade 10 grader varmt men det rullade fortfarande rätt kraftigt. Jag hade en hård sjövakt mellan 24 och 04 samt arrestvakt 16 till 18. Kl. 21 gick vi ur Biscayabukten.

Torsdagen den 8 jan hade vi som väntat bättre väder och vi hade en lugn sjövakt mellan 04 och 08. För första gången i mitt unga liv så såg jag i dag på lunchen tumlare. Det var fem stycken som följde oss en timmes tid. Det blev genast en massa grabbar på gångbord och bryggor med kameror. Strax före hade en mycket stilig passagerarbåt glidit upp i samma färdriktning, ganska nära oss. Givetvis vinkades det glatt från båda håll. Båten var brasiliansk och hette "Eva Peron" och var helt vitmålad.

Kl. 16 passerade vi en portugisisk ö, som liknade ett isberg. Den var mycket liten, men dock 100 meter hög. Den hette Esseltar. Vi hade sjövakt 18 till 20, så jag fick sova hela natten. Det bör nämnas, att det var så varmt under natten, att trots att ventiler och taklucka var öppna, så låg vi endast i pyjamas.

På fredagsmorgonen hade vi sjövakt 08 till 12. Vi såg portugisisk kust hela dagen. På f.m. ändrade vi kurs och saktade farten, för att målningsarbetena, som vi påbörjat på fredagen, skulle bli lättare att utföra. Det var ju bestämt att vi 2 dagar skulle gå med låg fart för att hinna göra fartyget representabelt, när vi går in i hamn. Vi har sol hela dagen, och det är 15 gr. varmt. Det finns inte en molntapp i sikte, utan de lämnar generöst plats åt solen. I morse kl. 7.50 när jag kom upp på däck, gick just solen upp vid horisonten. Den var alldeles röd som ett juläpple, och exakt rund. Vi går nu helt sommarklädda, endast med blåställ och lågskor.

På lördagen låg vi och kryssade utanför Gibraltar sund för att avsluta målningen. Vi har hela dagen sett spansk kust, och på e.m. var vi så nära att vi kunde se husen m m. På kvällen kl. 23.45 var det några nyfikna delfiner på babordssidan. Vi fick lön i dag, så jag löste in 200 pesetas.

Söndagen den 11 jan blev det kl 09.00 föredrag om Malaga, sedan korum kl 09.50. Efter det solbadade vi i 23 graders värme och stiltje. Det vi alla med spänning sett fram emot, hände kl. 12.00 . Då gick vi nämligen genom Gibraltar sund, en av de vackraste platser som tänkas kan. På babordssidan reste sig den majestätiska Gibraltarklippan, och på styrbordssidan såg vi Afrika. På den spanska sidan kunde vi tydligt se husen, och hur de var byggda. Det är som bekant vita hus med platta tak. Vi såg tydligt ett kloster, och utmed bergssluttningarna såg man deras odlingar. Allt inramades med massor av tumlare som lekte runt båten.
 

Information om Malaga och Pireus.


MALAGA

Så kom då äntligen den stora dagen, den 12 jan, då vi skulle angöra vår första utländska hamn, Malaga. Efter sjövakten 04 till 08 , blev det klädbyte och paradstationer på backen. Vi hade blivit lovade lots kl. 09.00, men den uteblev, så vi fortsatte in själva. Strax utanför hamn, där det samlats mycket folk, avfyrade vi vår salut med 21 skott, som besvarades med 21 skott av spanjorerna. Kl. 12.00 lade vi till vid kajen.

 

Gotland skjuter salut med 21 skott.

Det var en sak till som bör nämnas. På väg in i hamn passerade vi ett amerikanskt krigsfartyg. Då blåstes givakt och vår orkester spelade den amerikanska nationalsången som besvarades med honnör från deras sida. Det var sammanlagt 4 st. amerikanska krigsfartyg i hamnen. Det skall bli kul att träffa dessa killar i hamn i kväll. Kl. 15.00 fick vi landpermis. Det var givetvis mycket noga med vår klädsel, för dels ville vi göra ett gott intryck på våra spanska värdar och så hade vi amerikanarna att konkurrera med om gunsten hos de spanska flickorna. Av alla som samlats vid kajen, så var det en hel del mörklockiga senioritor som var lika nyfikna som vi.

Vi var några grabbar som höll ihop när vi gick in till stan. Det blev givetvis besök på en bar, vilket var premiär för oss alla på spansk mark. Krögarna hade ju lärt sig en del av jänkarna, så det var inga större problem att göra sig förstådd på vår knaggliga engelska. Vi startade upp med varsin cognac. Sedan drack vi något som heter "Malaga vin" vilket smakade ganska bra, trots att jag inte är någon vinälskare. För detta fick vi betala 3 pesetas, c:a 45 öre. Om sanningen skall fram så var det fler barer som fick vårt besök. Vad det var gott om, frånsett barer så var det gatuförsäljare och skoputsare. Sko- putsarna var väldigt enträgna, så det blev 4 gånger för mej den dan, á 15 öre. Det var en hel del ungar som följde oss hela tiden, tiggande pengar och cigaretter, det var väl jänkarna som skämt bort dom.
 

Köpsugna flottister i Malaga.


Överallt på stan, på varenda gata, fanns det massor av stånd och butiker, det liknar mest en stad i karneval. De flesta människorna är mycket dåligt klädda, men det verkar som de inte har några bekymmer för de skrattar och babblar hela tiden. Det var en liten söt svartlockig kille som troget följde mej hela tiden. Till slut tog jag och satte upp honom på min vänstra axel och där satt han och följde mej i säkert 2 timmar. Han visste vad han gjorde, för han fick ju en hel del. Det bör nämnas att jag inte är förtjust i deras mat, för det är på tok för mycket lök i alla rätter. Kaffet är starkt och generöst med socker, men passar bra till kask.

På kvällen kom jag ilag med en korpral från båten, som absolut ville ha tag i tjejer. Och mycket riktigt, vi fick tag i ett par mörka fina saker, såna där som man drömmer om hemma. Vi var med dem hem, men ingen förstod varandras tungomål så det blev kroppsspråk som gällde. Något mer skall jag inte skriva om den första kvällen i Malaga, utom det, att vi kom lyckligt och väl ombord kl. 03.30 på morgonen.

Dagen efter hade vårt kvarter vakt, så jag trodde att det inte skulle bli någon landgång, men jag hade tur, för Johan, en furir, och jag blev avdelade till marinpoliser. Efter den dagliga rutinen ombord, så gick vi iland kl. 20.00. Vi var som M.P. iförda vita bälten, vita damasker samt batong. Ni skall inte tro att kvällen blev tråkig för att vi hade detta ansvar, tvärtom. Vi gick genom stans värsta slumkvarter och på de finaste gatorna, likaledes fina krogar och sämre barer och överallt blev vi vänligt bemötta. Vi förstod att före 24.00 skulle det vara lugnt, så vi hade enbart trevligt.

Det blev lite kallt framåt kvällen, så vi tyckte vi skulle ha något värmande innanför västen. Sagt och gjort, Johan tog av sig munderingen och gick in på en bar och hämtade en flaska cognac. Sedan gick vi på en bakgata och drack, och tog en rökpaus. Vi hade kommit överens om att vi skulle besöka varenda bordell vi såg, och det fanns det gott om i slumkvarteren. Det var ju skoj, för dom kunde inte neka oss tillträde eftersom vi var M.P. Det var samma sak på varje ställe, bordellmamman tjattrade (förmodade vi) att allt var i sin ordning. Där fanns det både officerare och manskap, men det hade ju ingen betydelse, för det var helt egalt. Vår uppgift var ju bara att se till att det inte var något bråk.

Ibland kom krögare ut på gatan och ville att vi skulle ta hand om en del berusade grabbar, men det var inga större problem, utan vi tog ut dom, kollade att dom klarade sig, sen var det OK. Men den amerikanska M.P. som åkte omkring i jeepar, var desto tuffare. Dom tog överförfriskade killar och körde ner dom till båten på direkten.

När klockan blev framemot halv tre drog vi oss ner mot hamnen, för att se att grabbarna skötte sig när de skulle ombord. När vi närmade oss kajen fick vi se en folksamling, så vi förstod att det var trubbel på gång. Mycket riktigt, en eldare från båten hade fått fylldille. Två grabbar satt ovanpå honom, för att försöka få honom lugn. När vi kom fram reste vi upp honom och furiren sa att han skulle lugna sig, annars blir det arresten. Det såg ett tag ut som det skulle funka, men så slet han sig lös och drog fram en kniv. Då var vi ju tvungna att dra oss tillbaka, så det bildades en ring runt honom. Johan fick ett tillfälle och slog till med batongen, men slaget tog bara på axeln och han blev alldeles vild. Han grinade och skrek att han skulle slå till hela bunten. Jag för min del, måste säga att jag tyckte synd om killen, för jag vet att det är en bra grabb. Hur som helst så gick jag bakom hans rygg och slängde mej på honom och låste hans armar, så att Johan kunde ta kniven. Efter ett tag, som verkade som en evighet, lugnade han ner sig. Vi tänkte att vi skulle hjälpa honom ombord och i säng utan att VO skulle få nys om det, men tyvärr hade en fänrik sett alltihop och rapporterat till VO. De stod vid landgången och väntade när vi kom. Vi fick beröm för att vi klarat honom, men det hade jag gott varit utan, för det innebar säkert permisförbud för honom i nästa hamn. Efter detta lilla intermezzo skulle vi få gå till kojs. Då var klockan redan halv fyra. Alla som kom ombord berusade måste gå till sjukan och få en spruta mot könssjukdomar. De nyktra fick gå om de ansåg sig behöva. Och det var flertalet som tog sin frofelaxspruta, vilket bevisar att vi nordbor blev ordentligt mottagna med stora famnen av dessa till mycket över genomsnittet vackra flickor.

På onsdagen gick vi iland efter f.m. rutinarbeten. I dag var vi 3 som tillhörde M.P. tillsammans. Vi drack visserligen några drinkar, men vi gick in för att se på handeln och ta några foton. Jag hade lovat morsan att köpa en schal, och det ville jag hålla. För resten så köpte alla grabbarna sådana. Jag fick en del fina foton, bl.a. en karl, som gick och sköt på en åsna som inte ville röra sig. Här används nästan enbart åsnor. Jag har sett ett fåtal hästar, och även kärror dragna av oxar. På kvällen var vi på ett tivoli och åkte radiobilar bl. a. Vi gick ombord redan halv tolv för vi var ganska trötta efter gårdagens vakt.

Torsdagen den 15 jan avgick de amerikanska båtarna, så det blev de vanliga ceremonierna med givakt och vår orkester spelade deras nationalsång. Jag har adresser till två av grabbarna som jag hade druckit tillsammans med tidigare en kväll.

Ja, sedan blev ju vi svenskar ensamma sjömän i stan, utom en del spanska förstås. Vi gick i land 12.30 efter lunch, och det visade sig bli en mycket trevlig e.m. och kväll. Vi träffade en spanjor på en bar som tipsade oss om ett trevligt ställe med både mat, dans och tjejer. Vi var ju 3 st., samma som i går, så vi var inte skraja inför ett äventyr. Vi tog en hästdroska, som det finns gott om här i Malaga, och hamnade i den finare delen av stan. Vi blev som vanligt vänligt bemötta och en flaska malagavin kom på bordet på direkten. Efter en stund kom det 3 tjejer och slog sig ner vid bordet, och som gentlemän som vi är, så kunde vi ju inte neka. Vi pratade en del, mest med gester, men den tjej som föll på min lott, kunde faktiskt en del engelska, så det gick ganska bra. Hon hette Pepita och Johans tjej hette Angela, den tredje uppfattade jag ej namnet på. Vi blev bjudna på en hel del frukt, som tur var, för vi gillade inte den spanska maten.

Vi dansade en hel del, och det gick bra så länge vi dansade på vårt sätt. Värre blev det när dom skulle lära oss hur dom brukar dansa. Det är ingen ide att försöka beskriva, det måste ses. Pepita hade en väldigt fin sångröst, hon sjöng sånt där typiskt spanskt, med darr och hela baletten.

Kvällen blev en verklig fullträff, dans till bra musik, gott dricka och trevliga tjejer, till en kostnad av 60 pesetas för 3 man. Helt otroligt. Kvällen rundades av med puss och kram och hästdroska tillbaka till båten och en väntande hängkoj.

Det hade blåst upp under torsdagen, och värre blev det på fredag då det blåste 35 m/sek och gick hög sjö. Det var t.o.m. så att båten rullade fast vi låg vid kajen.

Fredagen som var vår sista dag här hade vi avsatt till inköp av lite krimkrams och enbart njuta av tillvaron. Överallt där vi drog fram, sade alla människor, stora som små, adios. Förmodligen hade dom hört på radion att vi skulle avgå under lördagen. Vi träffade också ett par svenska turister. Vi talade om att de kunde besöka båten, lördag f.m. innan avgång, vilket dom också gjorde. Vår orkester ombord spelade vid 2 tillfällen i spansk radio, medan vi låg där. Det uppskattades tydligen, för det pratades mycket om det på stan.

Det var meningen att vi skulle avgå kl. 11.00 på lördagen, men på grund av den hårda sjön så drog det ut på tiden till 12.30.
 

Syskonfartygen "Gladan" och "Falken" var med kryssaren "Gotland"
under hela resan. Det här är en av dem i Malagas hamn, men vilken?

Jag har glömt att nämna det svenska skolsegelfartyget, Falken, som legat här i hamn under veckan och nu avseglade 1 timme före oss med destination Madeira.

 

Acke och en kamrat ombord på Gladan eller Falken -
båda de seglande utbildningsfartygen var med under resan.

Ja, så har vi lämnat Malaga bakom oss. Det var med sorg samtidigt som det var skönt, för vi var alldeles utchasade. Vädret blev efterhand bättre, och framåt kvällen var det lugnt och fint. Ingenting särskilt hände under kvällen eller natten och alla som hade chans låg och sov.

Söndagen den 18 jan hade vi korum kl. 11.00, lunch 11.30, sjövakt mellan 12 och 16, då jag satt arrestvakt. Kl. 15.30 gick vi mycket nära staden Alger. Där är det en amerikansk flygbas samt engelsk marinbas. Sedan gammalt är Alger känt som ett näste för sjörövare. Det var t.o.m. så att vi svenskar betalade lösen till Alger. Det lär finnas 329 000 människor i stan, som verkade vara mycket modernt byggd. Det såg jag i en kikare. På kvällen hände inget särskilt, utom att vi fick vin till maten och bananer, vilket inte händer varje dag.

Jag skriver måndag 19 jan och det är fortfarande fint väder. På e.m. passerade vi ön Gatila, som är mycket lik ön Stromboli, där Ingrid Bergman spelade in sin kärlekssaga. Den här ön är c:a 500 meter hög och är befolkad.

På kvällen hände en fruktansvärd olycka i babords turbinrum. En pump sprängdes och dödade en eldare. Det hände kl. 21.30. Jag låg redan och sov och fick inte reda på det förrän på tisdags-morgonen då det hölls minneshögtid för den avlidne. Prästen höll tal och det sjöngs några psalmer. Vi var då klädda i permissions-kostymen med utfälld blåkrage. Det var mycket högtidligt. Aspiranterna ombord håller nu hedersvakt vid kistan tills vi kommer till Pireus.

På grund av skadan fick vi ligga stilla hela natten. På kvällen blåste det upp till grov sjö och tillika blev det åska och ösregn. Jag hade arrestvakt mellan 18 och 20, då passade jag på att ge fiskarna min intagna måltid. Direkt efter vakten gick jag till kojs för jag mådde pyton. Ovädret fortsatte med regn och åska under natten och även när jag kom upp på onsdagsmorgonen. Vi hade sedan sjövakt mellan 08 och 12, då jag återigen satt arrestvakt. Sådana törnar minns man säkert länge.
 


PIREUS OCH ATEN

På e.m. omkring 16.00 fick vi Grekland i sikte, men det var bara en massa snötäckta berg. När kl. var 17.00 utsändes på högtalaren varning för storm, och allt som redan var sjösurrat fick vi syna. Det var svårt att få någon sömn den natten, men allt har sin övergång och på torsdagsmorgonen kl. 08.00 fick vi lots in i Pireus hamn. Fram till permisdags kl. 16.00 hade vi massor att göra, för att få ordning på allt efter stormen.

Jag gick i land efter maten, ungefär vid 18-tiden. Det var ju ungefär lika här, som i Malagas hamnkvarter, om inte än värre. Men en sak var det gott om, och det var barer. Säkert ett 30-tal, bara i hamnområdet, och alla hade namn som Chicago Bar, Skandinavia Bar, Miami Bar, Tony's Bar, John Bull o.s.v. De tre sistnämnda får nog ses som de bästa i den här hamnstaden. Frånsett att det var mysiga ställen, så hade dom tjejer som var anställda enbart, nästan, som gästernas danspartners. Första kvällen var både intressant och trevlig. Det ligger 3 st. engelska jagare bredvid oss i hamnen. Så naturligtvis träffade vi dessa grabbar på barerna, vilket bara bidrog till att förhöja stämningen. Det är lite svårt att i detalj skriva ner vad som hände på kvällen, eftersom jag inte var alldeles nykter. Men en sak är klar, att som turist i dessa länder behandlas man bra, alla hejar och pratar en massa goja som man inte begriper ett dugg av.

 

En anonym präst i grekisk-ortodoxa kyrkan, någonstans i Aten 1953.

På fredagen efter lunch, stack jag och några grabbar, med buss in till Aten. Man har ju hört så mycket om den här stan, så det var spännande att se om verkligheten var bättre än "sagan". Men, gott folk, det var fascinerande. Det ligger ett berg mitt i stan, som liknar en sockertopp. Högst upp på toppen ligger ett sånt där bönehus, motsvarande vår svenska kyrka. Det var några gevärsposter utsatta på den där höjden, varför vet jag ej. Till det där bönehuset kom och gick folk hela tiden. De gick in och gjorde korstecken, sedan stod de där inne medans kyrkans enda präst sjöng en del psalmer, som mer liknade klagolåtar. Den där prästen var förresten i sig själv en attraktion. Han hade långt svart skägg och en sorts kåpa på huvudet samt en svart dräkt som nådde ner till fötterna.
 

En grupp officerare från "Gotland" på guidad tur i Aten.

Från den här toppen hade vi utsikt över hela Aten, med bl.a. den olympiska idrottsborgen i mitten. Efter det här intressanta besöket gick vi ner på stan, vilket tog en halvtimme.

Vi åkte tillbaks till Pireus med buss igen. Vi behövde inte stå i den säkert 30 meter långa busskön, utan den polis som dirigerade, gav oss förtur, en fin gest mot oss stackars sjömän.

Att åka en sån här buss, är faktiskt en upplevelse som man sent glömmer, för man kan gott säga att dom kör som idioter. Här gällde principen, hoppa åt sidan om du vill överleva, det gällde både folk och fä. Det bör nämnas att det var frigående höns och getter överallt. Chauffören, den enda lugna i sällskapet, satt småvisslande lugnt och rökte cigarr.

Åter till Pireus, gick vi ombord med våra kameror, sen ut för att "göra stan". Vi gick till Miami Bar, dansade, drack och hade en trevlig kväll.

Akropolis har i århundraden varit ett utflyktsmål för guidade turer.

På lördagen åkte vi återigen till Aten, nu anordnad som guidad tur. Färden gick till Akropolis, de världsberömda pelarna efter det bästa byggnadsverk, som presterats i gamla dagar. Den här byggnaden är gjord i marmor och helt byggd för hand. Det var 300 arbetare som utförde bygget. Det anses än i dag som ett häpnadsväckande arkitektarbete. Flera av världens främsta bildhuggare har sina verk placerade här i templet. Det byggdes 450 år före Kristus och tog c:a 50 år att uppföra. Det är många av Greklands kungar som varit bosatta här. Vid ett krig, år 1687, blev det skadat av en kanonkula. Allt detta enligt vår guide.

 

Akropolis gissar vi, anno 1953.

Nedanför detta tempel, som ligger på en höjdplatå, är ännu ett berg som är berömt. Jag vet inte vad det heter, men det var på detta berg som Petrus höll sitt tal till grekerna när han försökte införa kristendomen. Senare på dagen när vi återkommit, var vi ut och dansade och hade skoj i vanlig ordning.

Söndagen den 25 jan hade vi vakt, så då fick man snällt vara ombord, vilket kroppen säkert var tacksam för. Det var inget av vikt som hände under dagen, mer än att några grekiska sailors kom ombord. Jag gick löpare 15-18 samt 05-08 på morgonen.

På måndagen var jag lite piggare igen, eftersom jag fått sova en del under söndagen, så vi tänkte gå i land och ha lite skoj igen. Men så kom det order att vi skulle jobba på e.m. Bl.a. så skulle vi hissa stor flagg, för den grekiska drottningen skulle besöka dom engelska jagarna som låg vid sidan av oss. Jag fick naturligtvis vara med om slavgörat att hissa 140 meter flagg för hand. På e.m. såg vi henne gå ombord på en av jagarna. Det var en riktigt snygging på så där en 35 år.

Framåt 18-tiden fick vi äntligen gå i land. Det blev den trevligaste kvällen i Pireus, för jag fick tag i en alla tiders brallis som jag var tillsammans med hela kvällen. Vi höll på och dansade mest hela tiden, det var så skoj för hon dansade nån slags huladans med höfterna. Här bör jag sluta skriva om kvällens händelser med tanke på censuren.

Om måndagen var händelserik så blev tisdagen desto lugnare. Vi var visserligen i land, men vi gick enbart en shoppingrunda. Någon minnessak vill man ju ha med sig, så det fick bli en marmorstatyett som både Johan ock jag köpte. Vi gav 20.000 drachmer per st., vilket blir c:a 7 svenska kronor. Vi gick ombord tidigt för att vila ut, eftersom det var meningen att vi skulle avgå till Ismir i Turkiet på onsdagen. Men resan blev uppskjuten en dag av okänd anledning.

 

En grupp flottister fångade på bild på en paradtrappa någonstans i Aten.

På onsdagen fick vi veta att drottningen skulle besöka vår båt. Då förstod vi ju anledningen till varför avresan blev fördröjd. Det blev en massa uppsnyggningsarbeten naturligtvis, vilket inte var så populärt. Det blev stor flaggning igen kl. 12 och paradstationer på halvdäck kl. 16.00. Där fick vi stå och vänta en hel timme, för hon skulle inte komma förrän kl. 17.00.

Det var 60 grabbar som bildade kedja på kajen, och så var grekiska militärpolisen närvarande med 50 man, så hela hedersvakten var 110 man stark. Vår orkester var naturligtvis med på paraduppställningen. Kl. 17.15 kom hon åkandes i en Opel Kapitän. Det spelades N.S. och när hon kom ombord blåstes givakt. Då stod man där och rullade med ögonen för att se så mycket som möjligt. Det blev som tur var en ganska kort ceremoni på halvdäck, för dom försvann ganska snart ner till officersmässen. Vi fick göra avtropp 17.45. Då gick vi i land ett par timmar, mestadels för att ta ett par glas och ta adjö av våra nytillkomna vänner.

Torsdag den 29 jan avgick vi kl. 09.30. Vädret var perfekt. Molnfri himmel och spegelblankt hav. Det var 27 gr. på dagen, och på natten hade vi 15,5 gr. Det var för varmt under däck, så natten tillbringade vi mest på däck och njöt av en röd himmel och månsken. Det hände inget särskilt under resan till Izmir som tog 24 tim. varav 4 tim. ingick det stopp i maskin, för nödvändig översyn.
 


IZMIR (SMYRNA)

 

Om Smyrna och Palermo anno 1953.
 

Fredagen den 30 jan kl. 09.00 anlände vi till Izmir, där det blev salut i vanlig ordning, som besvarades. Sedan kom det en massa "höga" gubbar ombord, så vi sköt salut 4 ggr. till under dagen. Denna gång låg vi för ankar på redden. Staden är, som det visst är vanligt här i södern, inkilad mellan två bergskedjor.

 

Titta till vänster om palmen, där skymtar "Gotland" på redden i Izmir.

Vi fick inte landpermis förrän kl. 19.00 och då var det redan mörkt när vi kom i land. Något utpräglat nöjescentrum kunde vi inte hitta, utan vi strövade omkring mest på måfå. Det är ju alltid kul att se andra kulturer, men jag tycker att det här verkar vara i tristaste laget. Vi hade, genom information på båten, fått reda på att den enda nattklubb som fanns i stan var bevakad av vår egen M.P. för av vissa skäl (förmodligen smittorisk) fick vi inte besöka den. Det enda kvinnliga som fanns tillgängligt, och gott om, så var det katter för dom var gudbevars "heliga". Trist sa Kasper, vad göra? Jo, inköp av några flaskor, samt ombord och flirta med kocken (som var Gävlegrabb), resulterade i några mackor, som blev tilltugg till dålig sprit och ett par timmars kortspel.

På lördagen låg vi och slöade på däck hela e.m. för vädret var bra, och det var det enda vi uppskattade, just då, på den här platsen.

Söndag den 1 feb hade jag och kompisarna planerat att gå i land och fotografera, men därav blev intet för vädret var lika dåligt som min ekonomi. Så det blev åter en slappardag ombord. Ingen av oss sörjde, för det här var ingen plats att skriva till mamma om.

I dag måndag har vi vakt, och jag satt vid arresten 08-11 samt 20-23. Dessutom har jag målat en del. På kvällen blev det ett jäkla blåsväder och det regnade hela natten. När klockan var 18.30 fick vi sätta på kapellen på samtliga kanoner, och efter det skulle vi ta upp tre livbåtar, vilket är mycket svårt när det blåser så här kraftigt. Jag och 22:an fick gå ut på vattenbommen och ta oss ner till den aktre av de två som låg på babordssidan och slå fast blocken. Sedan fick vi sitta kvar och se till att inte blocken snor under upphalningen. Det här är en svår uppgift under svåra förhållanden, men samtidigt lite kul att bryta den vanliga rutinen ombord. Efteråt hade vi en ganska lugn kväll.

Tisdagen den 3 feb var det fortfarande regn i luften, så det blev inte nåt fotograferande då heller. På e.m. skulle jag gå på ett party, som ett femtiotal av besättningen var inbjudna till av turkiska marinen. Det var uppställning och avfärd kl. 16.15, framkomst kl. 17.00. Där var det en massa officerare som tog emot. Bordet var dukat i E-form. Det blev naturligtvis en hel del artighetsfraser innan vi kunde sitta ner. Bordsplaceringen var gjord så att vi satt mittemot våra värdar. Vi blev serverade kaffe, kex och annat smågodis. På den flanken där jag satt, var det bara jag som kunde konversera med turkarna på min svenskengelska. Men med kroppsspråk och några glosor samt ett glatt humör ordnar sig det mesta, så även den här gången. Kl. 22 bröt vi upp och då fick jag och en skåning sällskap av två officerare ner till stan. Som tur var så var ju svenska brottare välkända här i Turkiet, vilket blev räddningsplankan för oss under promenaden.

 

Palmer och sjövy i Izmir.

När vi kom ner på stan skildes våra vägar, och eftersom det här var sista kvällen i hamn, så ville jag gärna ha åtminstone en liten souvenir. Det ända jag ägde var 2 paket cigarretter. Jag fick låna av skåningen så att jag kunde köpa en ganska originell vattenrökpipa. Priset blev 2 paket cigaretter samt tre pund. Efter inköpet, som hade tagit all självkänsla p.g.a. prutning, gick vi ombord eftersom det i övrigt inte fanns något att göra i den här stan.

Onsdagen den 4 feb avgick vi kl. 10.00. Strax efter avgång fick vi veta att grabben som blev akterseglad i Malaga (vet inte om jag nämnt det tidigare) hade hittats drunknad i hamnen. Man vet inte om han blivit robbad eller bara varit berusad. Det var andra dödsoffret ombord på en månad.

Det är just nu en massa grabbar som är förkylda, och ur funktion. I dag har jag sjövakt mellan 16 och 18 e.m., men vädret är lugnt, så det är enbart trevligt. På e.m. passerade vi ön Syros, som har en stad med samma namn. Där bor c:a 3000 personer.

På torsdagen passerade vi ön Milos. Det är ju därifrån "Venus från Milos" kommer. Ön verkar vara sagolikt vacker.

Vi hade "klart skepp" kl. 14.00. Det blev skjutning med liten tub 30 skott. Jag är ju 1:ste laddare vid förligaste tornets första kanon, en bamsing på 15 cm. Det är ganska intressant när det är skjutning, annars är det bara rutiner. På kvällen kl. 19.30 hade vi sjukvårdsundervisning.

På fredagen den 6 feb fick vi reda på att grabben i Malaga hade drunknat och orsaken var 3 knivhugg. Så det var ingen olycka, utan mord.

Det blev ett jäkla väder framåt e.m. med regn och grov sjö. Kl. 14.00 blev det " klart skepp" med skjutning 25 skott, och på kvällen 19.30 upprepades samma sak. En av mina kompisar, Johan, åkte in i arresten för ordervägran, 5 dagar kostade kalaset.

På lördagen kl. 08.40 fick vi vulkanen Etna i sikte, den ligger på Sicilien och är 3850 m. hög. Tyvärr så är det moln som täcker övre halvan, men det man ser är mycket vackert. Kl. 08.55 fick vi syn på staden Riggo som ligger i en dal. Snettemot den ligger en annan stad som heter Messina. Den har givit namn åt ett sund som ligger mellan Sicilien och Italiens sydspets, Messinasundet.

Det är genom det sundet vi nu går. Sundet är 42 km. långt och på vissa ställen endast 3000 meter brett. Kl. 9.40 hade vi en val på babordssidan. Den såg enorm ut där den låg och myste, tills den fick syn på oss och stack. Efter det var det en massa tumlare som lekte runt båten.

På e.m. fick vi den mycket omtalade ön Stromboli i sikte. Det var ju där som Ingrid Bergman spelade in sin kärlekssaga med Rossolini. Det är sällan man ser något så vackert som detta höga berg omgivet av moln i en ring runtom. Den är bebodd på norra och södra sidan av c:a 1800 personer. Det är nämligen så att vulkanen som rätt så ofta sprutar ut lava, gör det endast åt den västra sidan, där syns tydligt en lavagata rätt ner i havet. Det är vanligt på dessa öar jag sett, en samling gårdar, och mitt i ligger den obligatoriska kyrkan.

Ön liknar en sockertopp och är mycket vacker. Jag hoppas att de bilder jag tagit blir bra, trots att solen inte var framme. Vi har gott om tid till nästa hamn, så vi skall göra en sväng upp efter Italienska kusten, till Capri utanför Neapel.

Det blåste upp och blev regn framåt kvällen. På natten 24 till 04 hade jag arrestvakt, efter det var det svårt att få någon nattsömn.

På söndagen den 8 feb var det lika grov sjö, men regnet hade upphört. Kl 09.30 hade vi korum och då hölls minneshögtid över den mördade korpralen. Kl 11.00 var vi utanför Capri men vi fick tyvärr inte gå så nära som vi önskat. Vi såg iallafall hur det såg ut där, de branta klipporna och en liten by i ett grönområde. Jag tog en bild av ön som ett minne av besöket. Till vänster om ön ligger den mycket vackra staden Neapel och mellan staden och Capri så ligger den mäktiga vulkanen Vesuvius. Allt detta är mycket tjusigt. Ur högtalarna ombord hördes "Det var på Capri vi mötte varandra" som spelades om och om igen. Så trots det dåliga vädret var det skaplig stämning ombord.
 


PALERMO

 

Om Smyrna och Palermo anno 1953

Vi var inte kvar i området så länge utan tog kurs ut mot öppna havet. Återigen kom vi ut i grov sjö och båten rullade mycket kraftigt. Allt var sjösurrat ovan däck, men i mässarna under däck åkte bord och bänkar fram och tillbaks, vilket gjorde det farligt att vara där. Frampå natten satte vi kurs mot Palermo. Kl 08.45 fick vi lots ombord och kl. 09.00 var vi i hamn.

I dag måndag den 9 feb. har jag sjukskrivit mej för jag har en besvärlig maginfluensa som medför en jäkla mag- och huvudvärk så jag kommer nog inte i land dom närmaste dagarna. Jag låg inne måndag och tisdag, men på onsdagen var jag mycket bättre så jag friskskrev mej.

På kvällen gick jag ut på stan. Den här stan är mycket snyggare och renligare än de ställen vi tidigare besökt. Den har en mycket imponerande hamn, sen finns det ju en del skumma hamnkvarter förstås, men dom är nästan helt utplånade, för det var ju här som jänkarna satte in slutstöten mot tyskarna. Det blev en hel del skada på stan, men mest naturligtvis i hamnen. Det ligger två jagare och en lätt kryssare med italiensk flagg vid sidan av oss och på den andra sidan ligger ett amerikanskt transportfartyg.

Alla affärer stängde kl. 19.00 så jag hann inte köpa nånting men hann konstatera att priserna här är jämställda med våra hemma. Jag hittade i alla fall en frisör, så jag blev klippt för, hör och häpna, 3:40 i svenska pengar. Jag var ej länge på stan, utan gick ombord redan vid 10-tiden.

 

Svenska flottister på parad i Palermo.

På torsdagsmorgonen fick jag höra av kompisarna att dom hade hittat en del trevliga ställen. Ett annat gäng från båten hade blivit knivhotade av en degos, men med lärdom av tidigare händelser så hade ju även vi knivar med oss när vi var i land, så han fick tji.

På torsdag e.m. var Bernt, Johan, Blomman och jag tillsammans ute på stan. Vi köpte bl.a. en flaska taggtråd (Haven) som snart var urdrucken. Blom och jag träffade på ett par tjejer som vi gladde med vår närvaro ett par timmar. Senare på kvällen träffade vi dom andra grabbarna och vi gick på bio tillsammans. Vi såg en film som hette Carmen, med Rita H. Det är kul att gå på bio här, för man får käka, dricka och röka hur man vill i salongen. Vi hade sen en hel del kul, innan vi gick ombord frampå morgonkröken.

På fredagen, den sista dagen i den här stan, gick vi iland tidigt för att hinna plåta. Tyvärr var det disigt och utan sol, så det blev inget av. Hasse, Johan, Blomman och jag drack ur en flaska taggtråd, sen blev stämningen genast lite trevligare. Vi gick in på ett ställe och käkade bläckfisk och spagetti samt en massa andra rätter som jag inte ens vet namnen på. På kvällskvisten stötte vi på ett gäng som satt på en bakgård och spelade dragspel. Vi var ju i bra form, så vi satte igång och dansade till deras musik. Efter ett par timmar i glatt sällskap fortsatte vi och hamnade på en biograf där de visade "Vild skörd". Passande titel tyckte vi, och den fick runda av en trevlig kväll innan vi gick ombord.

På lördagen var det meningen att vi skulle avgå kl. 09.00, men blev uppskjuten för vi inväntade olja som inte levererats i tid. Avgången uppsköts till midnatt 24.00. Då upptäcktes att det saknades en grabb som inte kommit ombord. Då kom tankarna tillbaks, vad som hände den andra grabben som blev akterseglad. Tre patruller skickades ut för att leta, men utan resultat. Då uppsköts avgången till kl. 09.00 nästa dag. Det hade utfärdats stormvarning, och med två så starka skäl ansåg chefen det befogat. Eftersom vi hade hamnvakt, så var det ur vårat kvarter som dom tog patrullerna. Så när de andra tre patrullerna kom tillbaka kl. 02 på natten, blev det jag och 4 andra grabbar som fick gå ut att leta. Vi gick igenom hela hamnområdet men utan resultat.

Klockan 04.00 gick vi ombord, och då hade han tagit sej ombord för egen maskin kl. 03.00. Om vi inte hade stannat kvar, utan avgått kl. 24.00 som det var menat, då hade han ju blivit akterseglad. Chanserna att klara sig då, hade säkert varit små, så den grabben hade tur.

 

Palermos katakomber får besök av svenska flottister.

Söndagen den 15 feb gick vi i alla fall från Palermo, ett dygn försenade. Solen sken helt tillfälligt när vi gled ur hamnen så grabbarna som hade sina kameror tillhands, fick chans att ta några fina bilder.

Palermo var helt klart den mest civiliserade stan vi besökt hittills. Den hade en stor affärsgata mitt i stan som gott och väl kunde mäta sig med Kungsgatan i Stockholm. I övrigt var det väl ordnat med bl.a. bevakning av örlogsstationen där vi låg. Bland det mest imponerande var, när någon hög militär kom på besök, eller när någon av våra egna officerare skulle i land, så eskorterades dom av två stycken poliser på motorcykel och med tjutande sirener som hördes över hela hamnområdet. På kajen var det som vanligt en massa försäljare som sålde allt från vykort till mattor.

När vi kom ut på öppet vatten hade vi sjön snett framifrån, så det blev ganska hård rullning (30 grader) och det blåste 25 sekundmeter så även den här stabila kryssaren stampade så det stod härliga till. Innan vi hann sjösurra allt i mässen blev det en jäkla oreda bland bänkar och bord som for huller om buller. Det blev något bättre med rullningen framåt natten, men då blev det regnoväder istället som varade tills tisdagsmorgonen, då vädret slog om och det blev solsken som varade hela dan. Den dagen hade vi hårda övningar ombord bl.a. med gasmask. På kvällen skulle vi ha skjutningar, men jag satt arrestvakt, och blev ej avlöst så jag slapp delta.
 


GIBRALTAR

I dag onsdag den 18 feb är det mycket lugnt på havet och vädret är fint, i övrigt har jag sjövakt 08 till 12. I morse var det en mycket tjusig soluppgång. Kl. 10.00 hade vi en massa tumlare som lekte runt fartyget, det var minst 30 st. Det kom besked genom högtalaren att vi skulle gå in till Gibraltar och bunkra. Vi ankom hit till Gibraltar kl. 17.30 och då kom det genast två tankpråmar som direkt satte igång med bunkringen. Här i hamn är det ett flertal brittiska jagare samt en lätt kryssare. Jänkarna har även 3 jagare samt ett hangarfartyg i hamn. Som vanligt när vi angör en hamn, så har vi även nu paradstationer. Ett flertal flygplan har kretsat runt oss hela e.m., troligen spanska.

Vi har nu gått genom hela Medelhavet, längst in till Turkiet och tillbaka hit igen till Gibraltar där Medelhavet börjar. Jag skulle egentligen ha hamnvakt de få timmar vi ligger här, men av någon anledning fick sjövakten fortsätta. Vi fick gå på kl. 20 till 24 istället. När jag som arrestvakt kom på plats, fick jag se att det var en furir och en högbåtsman jag skulle vakta, vilket inte hör till vanligheterna. Men man får väl ursäkta dem eftersom vi var i utlandet och det var för fylla dom satt inne.

Det är mycket vackert att se ut över denna lilla stad med Gibraltar i bakgrunden, nu när det börjar skymma och lamporna tänts överallt, ända högst upp på toppen av klippan. Allt gick planenligt och vi tankade på utsatt tid och kl. 21.30 lättade vi ankar och satte kurs ner mot Afrikas guldkust. Det var fint väder hela natten och på torsdagsmorgonen såg jag en mycket vacker soluppgång. Rund som ett klot och knallröd steg den upp kl. 7.08.

Det blev en arbetsam f.m. för vi fick skrapa hela styrbords båtdäck. Vid 10-tiden var det ett gäng tumlare runt båten igen, man får lätt den uppfattningen att dom är sällskapssjuka. Kl. 12.30 gick jag sjövakt men blev avlöst för då blev det "klart skepp".

Vid lunchtid passerade vi Casablanca, synd att vi inte fick angöra den hamnen. På e.m. blev det "drabbningsdivisioner" kl. 17.00 till 17.45., enbart för MS artilleri. Sedan när de andra hade "klart skepp" kl. 19.15 då slapp vi delta. Det har idag varit helt perfekt väder, enbart sol och knappast en vindpust.

I dag skriver jag den 20 feb. Vi hade sjövakt kl. 24 till 04 i morse som blev ganska så gemytlig för man kunde sitta ute på däck, för det var så fint väder. Soluppgången var minst lika vacker som i går, och än har jag inte sett till något moln. Klockan 07.20 på morgonen har vi + 16 grader och total stiltje. Vi har kurs rakt mot Kanarieöarna. Det blev under dagens lopp det finaste vädret hittills under resan. Solen sken hela dagen och det fanns inte ens vind som kunde fånga fanan. På lunchrasten var det allmän solbadning, gångbord, halvdäck och lv-däck var fullbelagda av däckare och eldare, och på backen höll officerarna till. Det fanns säkert inte en ledig man som inte låg i solen, för det var alldeles omöjligt att vara i mässarna. Det liknade mer ett större badställe än ett krigsfartyg där vi låg och pyste. Vår orkester underhöll oss och det var hur trevligt som helst. Efter pausen åkte jag på jobb en timme, sen kl. 15 hade vårt kvarter vaskning av blåställ på backen. Efter vaskningen med lutvatten spolades sedan plaggen och då passade grabbarna på att få sej en dusch. Kl. 16 hade vi sjövakt till kl. 18, då det blev käk. Sen var det meningen att det skulle bli film kl. 19.00, men det gick inte för värmen, så det ordnades med underhållning på backen i stället. Det var löjtnant Stark som ordnade det hela. Det började med att orkestern spelade några fina låtar bl.a. gamla härliga "Symfoni". Sen höll ett flertal officerare på och berättade historier och händelser från tidigare utlandsresor med kryssaren Fylgia, som livligt uppskattades. Sen var det en del av grabbarna som visade sig på styva linan, bl.a. så spelade en kille som heter Friberg dragspel. Efter det hade vi allsång vilket var höjdpunkten på det hela för alla skrek så det stod härliga till. När allt detta var över, vilket tog nära nog 2 timmar, bjöds vi på kaffe och bullar. Hela kvällen var väldigt lyckad, och inte blev det sämre av ett härligt månsken och ett spegelblankt hav. Efteråt, kl. 21.00, blåstes tapto, sen var det kojdags, och det var ju tur att man var rejält trött annars hade man väl inte somnat i den här värmen.
 


Dopet vid kräftans vändkrets

På lördagsmorgonen hade vi sjövakt från 04 till 08. Sedan blev det som vanligt varje lördag, rengöring hela f.m. När kl. var 10.00 fick vi Kanarieöarna i sikte. På babordssidan hade vi Las Palmas, som tyvärr inte var synlig för oss, för vi gick i stället nära en annan av öarna där Santa Cruz ligger. Staden är mycket tjusig, den ligger liksom i en bred ränna ner mot havet, från ett högt berg, men på en grön plätt. (Den enda gröna fläck vi såg från vår
vinkel). Här på Kanarieöarna är ju bästa tänkbara klimat sägs det, och det tror jag absolut för vi har inte haft en molntapp i sikte på 2 dygn, och solen värmer så det står härliga till, och inte en vindpust. Det är dock efter våra förhållande för torrt här, för det har hänt att det inte har fallit en regndroppe här på 8 år, vilket vi skulle lida svårt av. Den här ögruppen består av 7 st. öar varav 3 st. ej är bebodda. Det är ju som jag tidigare nämnt mycket varmt nu, och på e.m. har vi ju ledigt eftersom det är lördag, så jag och alla övriga grabbar går klädda i endast badbyxor. Kl. 18 gick vi på sjövakten och jag har som vanligt arresten som vaktställe, där jag nu sitter och skriver dessa rader. När kl. blir 20.00 går vi av sjövakten och det blir alldeles lagom för då blir det film på halvdäck. Jag kan ju på förhand tala om att i morgon blir det en stor attraktion ombord. Det är en sak som varje sjöman sätter värde på och har som ett minne från seglartiden. Vi skall nämligen döpas, som det helt enkelt kallas. Det har kommit till att när man passerar kräftans vändkrets, vilket vi gör i kväll kl. 21.00, så har det i alla tider, på alla fartyg, utförts en procedur på besättningsmän som tidigare inte passerat detta ställe, som kallas dop eller döpning. Det är ju först efter en sådan döpning som man kallas sjöman. Jag skall i morgon redogöra för hur det hela gick till. Filmen vi såg kl. 20.00 hette "Skeppare i blåsväder" och var mycket bra. Det ryms ju många på halvdäck, så alla hade bra plats och såg bra. Efter filmen var det kojdags.

 

Dopet när kryssaren passerade ekvatorn var en pärs för de som skulle döpas.

Det blev söndagsmorgon i vanlig ordning, solen skiner lika vackert som den gjort nu i tre dagar, och bränner kroppen så jag är alldeles röd. Det svider men det svider gott, för när jag kommer hem till svedala så är man ju ganska ensam om att vara brun. Vi har sjövakt nu kl. 08 till 12. Kl. 10.00 blev det korum, men då kunde jag ju ej vara närvarande. Vi åt lunch kl. 12.30. Sedan varskoddes det i högtalaren om divisioner med alle man. Klädsel blåställ utan blåkrage och utan skor och strumpor. Det var ju inte svårt att gissa varför. Vi skulle naturligtvis döpas.

Det började mycket pampigt, först kom orkestern upp på halvdäck utklädda i färggranna kostymer, sedan kom konung Neptun själv och drottningen åtföljd av en massa representanter för havsriket, bl.a. 6 st. kannibaler som var svartmålade och hade dödskallemärken och djurtänder hängande runt halsen. Det började med tal om döpningens värde för sjöfolk o.s.v. Sen brakade det löst. Kannibalerna sprang omkring och smetade in oss med sot och olja. Sedan kom konditorrepresentanten och slängde omkring påsar med mjöl, så man var svart och vit över hela kroppen, och inte togs det någon hänsyn till håret, utan det gnuggade dom in med sot och olja, med stor glädje. Sen blev det upprop i högtalaren att vi en och en skulle gå fram till drottningen, buga och sedan kyssa hennes fötter som var insmorda med olja. Gissa om det var gott. Det var en fänrik som var utklädd till drottning. Sedan föstes jag fram till ett bord, där det fanns tre olika slags drycker. Jag skulle under strikt bevakning dricka en klunk ur varje glas, som i tur och ordning bestod av peppar, ättika och saft (samt en del olja). Det smakade naturligtvis pyton, men räddningen fanns i form av en vattenslang i närheten, så jag kunde skölja ur mun, så att den värsta smaken försvann. Nästa lovvärda försök att göra "sjöman" av mej kom när jag blev insmord med olja och mjöl över hela kroppen, samt nedslängd på en rutschkana i ett stort kar fyllt med vatten (oljeblandat). Där stod fyra man (negrer) och tryckte ner mej mot botten av karet, detta upprepades 6 gånger innan jag fullständigt utmattad drogs upp. Efter detta blev jag spolad med kallvatten, men nu var det enbart till fördel. I och med detta var mitt "dop" slutfört så jag kunde koppla av och kosta på mej att stå och vara skadeglad åt de övriga. Det var ju inte enbart vi matroser som blev döpta utan även ett flertal löjtnanter, högbåtsmän, fänrikar samt en del styrmän o.s.v. så det var skoj att se när dom kom nerdansande på rutschkanan skitiga och bedrövliga. Det var bl.a. en högbåtsman, som vilkens namn ej bör nämnas, som tog till lipen. Gissa om vi tjöt när den där tjocka lunsen kom nerdansande på rutschkanan, svart över hela kroppen och håret insmort med olja och mjöl, och därtill satt karlstackaren å grina. Han behandlades likadant, upp och ner i karet sex gånger, det var ett skådespel utan like. Detta och den egna upplevelsen från "dopet" kommer med säkerhet att vara ett bestående minne. När allt sedan var över, blev det en omfattande rengöring, men då smet jag och några grabbar upp på lv-däck och spelade kort, vilket kunde ske tack vare den allmänna oredan ombord, just då. När det lugnat ner sej lite, blev det kroppslig tvagning ett flertal gånger innan man kände sig någotsånär ren. Skall sanningen fram så tog det flera dar innan man kände sig fräsch igen.

På kvällen kl. 19.00 var det spex på backen igen, men jag kunde inte vara med så länge eftersom jag hade sjövakt kl. 20 till 24, sen blev det några timmars välbehövlig vila.

På måndagsmorgonen var det mulet, men vid lunchtid blev det solsken och vackert igen. Vi har idag haft skjutning med stor tub, 8 skott, det gick bra trots att det var handstyrning. På f.m. såg jag några flygfiskar, dom liksom skruvar sig upp i luften , och flyger iväg c:a 10 meter. Nu är kl. 12.00 och vi skall gå på sjövakt strax, 12.30 till 16.15. På sjövakten fick jag för ovanlighetens skull vara med i livbåtsbesättningen. Efter e.m. kaffet spelade vi kort, sen åt vi middag kl. 17.30 som vanligt.

Det metades haj av chefen och några officerare på e.m. men utan resultat trots att detta vatten är det mest hajrika som finns. Förmodligen berodde det dåliga resultatet på att det nästan hela e.m. var hundratals springare runt fartyget. Det är en fisk som är något mindre än tumlaren och grön till färgen. Hoppar gör den så det står härliga till, rätt upp i luften c:a 3-4 meter. Springaren angriper hajen, så det var väl anledningen till att inte hajarna var här just nu. Efter bara en liten stund, precis när dom tagit in sina fiskelinor, så dök det upp hajfenor bara ett hundratal meter från båten, snopet men typiskt.

På kvällen kl. 19.30 hölls föredrag om Dakar, för vi kommer ju dit i morgon. Senare på kvällen, såg vi en svensk film "Sommarlek". Det har varit en hel del aktiviteter ombord senaste dagarna, säkert beroende på det vackra vädret som vi har. I morse hade vi 23 grader i skuggan och nästan 40 grader i solen. Havet är som en spegel, endast svaga dyningar och ingen vind trots att vi går med 13 knop. Fr.o.m. i morgon är det vit permismundering som gäller, så jag snyggade till den innan jag gick till kojs.

På tisdagsmorgonen den 24 feb. purrades vi ut kl. 6.00, frukost 6.15 , städning kl. 6.45 samt paradstationer kl. 8.45.
 


DAKAR

 

Dakar och Lissabon var de två sista hamnarna Gotland besökte.

Det var ett lika strålande väder i dag som tidigare. När vi stod där framme på backen, i 40 graders värme, och båten sakta gled in i hamnen, så kände jag hur svetten rann efter ryggen.

Staden var vacker med sina moderna vita byggnader, åtminstone var det så från hamnen sett, men det visade sig senare på dagen, att vi skulle få se riktiga negerhyddor i stadens utkanter. När vi lagt till vid kajen, kom en fransk officer ombord. Detta är ju en fransk koloni, så det finns några franska krigsfartyg här. Det ligger även ett svenskt lastfartyg här i hamnen.

Dakar har ett av världens största och mest trafikerade flygfält, vilket man inte kunde undgå att se och höra.

I hamnens inlopp var det en massa negrer som hade såna där smala kanoter som man brukar se på film. Dom höll troligen på med att fiska. När vi hade skjutit salut, och fått den besvarad, så hissades det upp en svensk flagga på deras örlogsbas. Det var en fin gest från deras sida. Vi fick sätta igång och jobba så fort vi lagt till. I den här värmen måste vi ha våra solskydd uppspända, och det är ganska omständigt att få upp ett sånt här "cirkustält". När kl. var 14.00 var vi klara, och det beordrades ledighet. Vi svidade om och stack i land redan kl. 15.00. När jag och kompisarna kom ner på stan, så möttes vi av en massa svartingar, som pekade mot oss, skrattade och hade kul på våran bekostnad. Dom tyckte väl att vi var riktiga blekfisar. Befolkningen här består till 80 procent av färgade, resten är blandat, mest fransmän. Den färgade befolkningen går mestadels omkring i vad vi kallar nattskjortor, fast färggrannare. Fast det händer att man ser en del som liknar swingpjattar. Det är ju naturligtvis en massa olika raser som samlas i en sån här stor stad. En del är så svarta så man tycker att det bara är hatt och byxor som kommer och går.

Vi stack ner på stan och tog reda på var den berömda djurparken låg. Vi tog en taxi dit, efter den vanliga prutceremonin, för den låg 7 km. utanför stan. Jag skriver "vi" jämt beroende på att vi är ett gäng som alltid håller ihop. Parken var enormt stor, välordnad och hade en massa afrikanska djur, mest apor av olika slag. När vi varit där två timmar, kom taxin tillbaks och hämtade oss. När vi kom in till stan igen, gick vi runt bland gatustånd och affärer, för att se vad som fanns. Det fanns stor sortering av skor och väskor, i krokodilskinn, men köplusten var inte så stor just då, men den räckte till en helflaska (naturligtvis enbart för vätskebalansen).

Nästa mål blev en biograf, vi såg en fransk film. Det var inte för filmens skull, utan det var för att det var en väldigt pampig anläggning med enbart väggar, så allt var under bar himmel.

Efter det träffade vi en kille, som sa att det var några tjejer som ville träffa oss (bondfångeri kallas det). Det var ju ingen fara, för vi var ju några stycken, så vi åkte med i hans bil. När vi kom fram så hade vi hamnat i en sån där negerby som man brukar se på tarzanfilmerna. Det vimlade av svartingar runt oss, när vi steg ur bilen. Det skall villigt erkännas att visst var vi lite byxis. Det hela verkade lite motbjudande , men det gällde ju att hålla masken. Konstigt nog så var det några gubbar som satt och spelade kort. Så medan två av grabbarna var med ett par tjejer i en hydda, försökte jag och Hasse lära dem poker utan resultat. När grabbarna hade förljuvligat tillvaron för tjejerna (och säkert blivit lite fattigare) stack vi därifrån fortast möjligt. Så här efteråt, så tycker jag det var en ganska trevlig upplevelse. Killen som kört oss dit, körde oss tillbaks ända ner till hamnen, bussigt gjort. Det finns ju olika sätt att försörja sig på. När vi kom ombord var klockan redan kojdags.
 

Palmer, vatten, ångande hetta - miljön i Dakar
hade få svenskar upplevt själva 1953.

På onsdagen blev det utlandsrutin, vilket innebär att vi som inte har vakt är lediga från kl. 12. Vi var fem grabbar, som hade tänkt att vi skulle hyra en jeep och köra runt på egen hand. Men tyvärr så fanns inga tillgängliga, men vi lyckades efter mycket rabalder övertyga en färgad taxichaufför om att vårt bud på 5 timmars körning var hans vinstlott här i livet.

Vi åkte omkring i stan, och han försökte verkligen på sin knaggliga engelska, ge oss en bild av stadens sevärdheter. Sen dirigerade vi ut honom på landsbygden, för det är ju det som är det intressanta, att se hur dom lever där. För min del tycker jag att det är välplacerade pengar att göra en sån här resa, för då får man verkligen se sej om. Efter att ha passerat några negerbyar, så hamnade vi på ett av världens största flygfält, nämligen S.A.S. här i Dakar. Härifrån går ju all förbindelse mellan Europa och Amerika, samt en hel del andra platser i världen.

Det kom fram en fransman och frågade vad han kunde stå till tjänst med. Jag sa som det var att vi ville se oss omkring på flygfältet och han ville gärna visa oss, förstod jag av hans babblande på fransk-engelska. Vi följde honom mot en kontorsbyggnad, där vi fick träffa en stilig, välklädd herre. Hör och häpna, chefen på flygfältet, en norrman som talade utmärkt svenska. Han var glad att träffa oss, och skakade hand med oss alla. Sen lovade han att visa oss omkring, så att vi fick se alla instrument och grejor dom har på ett sånt här ställe. Tyvärr så var det ingen trafik just då, men det var ju intressant ändå.

Vi stod och tittade på en karta över området, när han kom fram och frågade om vi var intresserade av att se oss omkring i området runt stan. Vi sa som det var, att vi hyrt en taxi just av den anledningen. Betala taxin, sa han, så kör jag er omkring. Sagt och gjort, så där satt vi fem grabbar, en färgad privatchaufför och chefen för S.A.S. i en Chevrolet herrgårdsvagn och mådde som prinsar. Det var verkligen en givande resa, för han berättade om alla platser vi åkte förbi. Vi passerade även en kamel som reds av en neger, han stannade bilen så att vi fick plåta. Vi blev erbjudna att rida, så Hasse och jag med assistans fick rida en liten bit. Under färden så berättade han att hans chaufför var muhammedan och hade 3 hustrur, dom får ha 5 stycken. Vi passerade många byar och alla såg ungefär likadana ut. Enkla hyddor men tydligen praktiska. Ofta såg vi hur dom, helt ensam, stod och dansade och tycktes trivas med tillvaron.

Folket i dessa trakter kallas Wollofnegrer och är det svartaste i hela Afrika. Tyvärr så förekommer det mycket könssjukdomar bland den färgade befolkningen. Inte mindre än 8 av 10 har syfilis eller gonnore. Muhammedanerna (halvnegrer) bär alltid bönemattor med sig, som dom begagnar minst 5 gånger om dan.

Kvinnorna går klädda i färggranna kläder och har en stor turbanliknande huvudbonad. De flesta kvinnorna har även ringar runt armar och hals. Vår färgade chaufför talade om att de har en viss betydelse, de betecknar hur stor kärlek de har till sin man och så är vissa ringar till beskydd mot sjukdomar.

Vi reste omkring i över 2 timmar och till slut kom vi till en handels-trädgårdsmästare. Där fanns allt av växter som finns i hela Afrika. Det fanns bl.a. apelsinträd, bananträd och kokos (som dom höll på och tog saften ur), när vi var där. Det fanns även massor av olika blommor och det var som i en saga att se alla dessa tjusiga blommor med alla tänkbara färger. Den by som låg längst bort på vår färd hette Sangalkam och låg 6 mil från Dakar.

När vi så småningom kom tillbaks till Dakar, frågade han om vi ville följa med in på en drink. Vi tackade givetvis ja och följde med upp till hans svit. Han bodde i stans finaste hus, där även amerikanska konsuln höll till. När vi kom in mottogs vi av en färgad tjänare som hette Mammadu. Vi blev visade in i gästrummet som var väldigt stort och hade österländsk stil. Där fanns mängder av fina föremål, de flesta av elfenben. Men det fanns ett stilbrott för längst ut mot altan fanns en grupp av stolar och bord från N.K. i Stockholm.

Han tog fram en flaska cognac av finaste märke (Martell V.S.***) samt en flaska pepparmint. Vi försåg oss med en varsin drink, som snabbt följdes av fler. Vi drack, under en viss tidsrymd naturligtvis, ur två flaskor cognac och en flaska pepparmint. Han ville absolut bjuda på mer, men det måste ju finnas nån gräns på vänligheten, så vi avböjde. Den här trevliga mannen, vars namn jag utelämnar, tycktes ha lika trevligt som vi. Det drabbade ju för all del ingen fattiglapp, för han betalade 1 600 kr. i mån. i hyra för lägenheten. Jag vill dock framhålla, att jag aldrig mött en sådan generös och trevlig människa.

Den här e.m. blev mycket intressant eftersom han berättade om sina resor genom djungelområden och även Saharaöknen. Det uppskattas till 40 olika språk i Afrika, och lägg sen till alla dialekter så förstår man att det är stor språkförbistring. Det finns även en stam som är fullkomligt vilda, de är ej så många tusen, och de lever tillbakadraget vid en flod längre in i landet. Det är så oändligt mycket vi fått reda på under dessa e.m. timmar vi haft nöjet att vara tillsammans med den här trevliga och välberesta mannen. Han har varit i Sverige tidigare, även Gävle, vilket han tycker är en fin sommarstad. Han har nu varit i tropikerna i 30 år, varav 6 år i Dakar. Han gav oss sin adress, och lita på att vi skall sända honom en hälsning från gamla svedala. En lång och händelserik dag avslutades med att fem glada, men trötta sjömän, gick ombord till välbehövlig vila.
 

Vilket vattendrag det här är framgår inte av det gamla albumet.

Torsdagen den 26 feb. hände inget särskilt, för då hade jag vakt 7,5 tim . Jag gick vakt från 16.00 till 23.30 vid infarten till örlogsvarvet. Vad jag särskilt minns är hur vänliga dessa franska flottister var mot oss, inte enbart för att några av dom vid 23-tiden kom till mej med en flaska vin, utan rent allmänt.

I dag fredag den 27 feb är det fortfarande fint väder. Efter kl. 12 när vi ätit, beslöt vi i gänget att vi skulle sticka iväg och bada. Vi blev ett gäng på 9 grabbar som traskade 3 km, ut till en mycket vackert belägen badort. Det var fantastiskt salt vatten, det blev saltlager kvar på kroppen när vattnet hade torkat. På stranden fanns det även en bar, där vi kunde släcka törsten med bl.a. öl. Badplatsen var tydligen populär för det var mycket folk, men endast ett fåtal negrer. Vid 17-tiden var vi nöjda med badlivet och traskade tillbaks till stan. Vi passerade då den "finare" delen av stan, vilket innefattade enorma villor, oftast omgärdade av murar. Vi blev kvar på stan och festade om ett par timmar, men sen gick Hasse och jag ombord, men de övriga fortsatte.

På lördagen låg vi och solade på lv-däck och jag blev röd över hela kroppen, så det sved vid varje rörelse . Inte så konstigt för det var 37 grader varmt. Kl. 16, strax efter kaffet, gick jag iland för att köpa några saker, eftersom det var sista dagen i hamn. Jag köpte en träsnidad negerfigur c:a 30 cm. hög och ett ormskinn som var 5 m. långt. (Ormskinnet stals tyvärr, när jag efter resans slut, åkte tåg hem på permis). Ombord var det fest, 150 inbjudna gäster, stort flaggspel och orkestern spelade dansmusik. Tack vare detta "oväsen" och min ömma kropp så blev natten sömnlös.

Jag skriver idag den 1:sta mars. Vi purrades kl. 7.00 som vanligt, då åt vi frukost, sen blev det rengöring och kl. 9.45 paradstationer för avgång. Det gick ganska bra att komma ut och när vi gled ut ur hamnen spelade vår orkester franska N.S. som besvarades med givakt och musköteri.

Kl. 11.00 blev det korum som vanligt, sen var vi lediga hela e.m. Men då låg jag i barbetten och sov igen min förlorade nattsömn. Kl. 18.00 hade vi sjövakt till 20.00. Ingenting särskilt hände, mer än att vi mötte ännu ett svenskt fartyg som var på väg till Dakar.

I dag måndag den 2:dra mars var det fint väder som vanligt, vi hade sjön rakt framifrån så vi slapp rullning för det var ganska stora dyningar. Vi hade sjövakt 8 till 12. Kl. 14.00 hade vi skjutning med stor tub, 10 skott. Det bör nämnas att kl. 12 hade vi en val styrbord akter. Den låg helt stilla, men så fick den syn på oss, rullade över på sidan och försvann i djupet. Kl. 20.00 var det meningen att det skulle bli film, men det hade kommit fukt in i maskineriet så det blev inget av.

Jag har nu slutat i vaktgruppen och är nu med i livbåts-besättningen, vilket är en fördel eftersom det är kortare törnar. Det har övergått och blivit ganska hård sjö, och den häver ideligen över gångborden. Värmen håller i sig, men det blåser c:a 15 m/s. Det är ungefär 40 grader varmt i mässen om nätterna, så vi har luckan upp till gångbordet öppen, annars skulle vi stekas. Det händer att det slår ner en våg ibland, men det kan inte hjälpas. Det är en sak jag glömt att skriva, och det är att vi har en apa ombord. Det var nämligen en grabb som fick den av en fransman i Dakar. Han hade väl smugglat den ombord skulle jag tro, hoppas den överlever resan. Vi har ju en egen fotograf ombord, så jag har köpt en bild när apan sitter på axeln på en av våra styrmän.

 

Kamelförare i Dakar.

I dag skriver jag den 3 mars och det är nu bara 16 dagar kvar av resan. Vi har nu bara en hamn kvar och det är Lissabon i Portugal. Sjön har nu tilltagit, likaså vinden, men vi har en stadig gång utan rullningar. Kl. 14.00 blev det "klart skepp", men det var endast fingerade skjutningar. På kvällen kl. 19.30 likadant. Jag har ju som jag tidigare nämnt, blivit med i livbåtsbesättningen, vilket medför en timmes vakt vid frälsarkransen. Det är visserligen ett jäkla blåshål, men ibland om nätterna när månen lyser, kan det vara väldigt tjusigt.

I dag den 4 mars är det mulet och det ser ut att dra ihop till ett riktigt busväder. Det visade sig att farhågorna besannades, för på e.m. utfärdades det stormvarning i vårt område, så vi ökade farten några knop för att försöka hinna undan det värsta. Vi såg redan nu hur det ösregnade alldeles söder om oss, och sjön hade ökat avsevärt. Framåt midnatt började det åska och vi fick lite regn. Det blev dock värst på torsdagsmorgonen. Då hade vi sjövakt 4 till 8 och jag hade törn vid frälsarkransen mellan 6 och 7. Då regnade det så att jag inte kunde se handen framför mej, säkert det värsta regnväder jag upplevt. Men efter vår sjövakt förbättrades vädret avsevärt.

Kl. 14.00 hade vi "klart skepp", vi förberedde då för kvällens övningar. Kl. 19.00 var det dags. Vi avfyrade 6 skott per kanon samt 3 raketer. Efteråt blev det insmörjning av eldrör, så vi var ej klar förrän kl. 21.30.

På fredagsmorgonen var det bättre väder, men det märks att vi närmar oss nordligare breddgrader för det har blivit kallare i luften. Under min sjövakt 8-12 f.m. såg jag en flygfisk som var i höjd med relingen. Aspiranterna ombord hade anordnat ett spex, som började kl. 20.00, just som vi började sjövakten. Men eftersom jag inte hade någon törn då, så fick jag se alltsammans. Det var mycket bra hopsatt program. Dom hade skrivit en prosa som handlade om befäl och var mestadels pikar, och ibland mycket grova sådana. Men chefen och övriga officerare som var där, tyckte enbart att det var roligt. De hade även en egen orkester som spelade både bra och variationsrikt, vilket bidrog till att det blev en riktigt trevlig kväll.
 


LISSABON

 

Trädgårdsanläggningen framför kungens slott vid Lissabon.

På lördagsmorgonen var det mycket vackert väder och när vi blev purrade kl. 6.00, låg vi utanför Lissabon. Kl. 8.15 blev det paradstationer och vi styrde in i hamnen. Ett mera färgrikt ställe tror jag inte finns. Det var sagolikt vackert med de gröna platåerna och den blå himmeln i bakgrunden, vita hus och nästan hela vägen sandstrand. Det är omöjligt att beskriva det med ord, men jag kommer säkert att minnas det länge. Det tog två timmar innan vi lagt till och då var klockan över tio.

Det var mycket folk samlat på kajen för att se oss, för vi hade ju som vanligt avgivit salut, och sånt hörs ju. Vi fick sedan sätta upp solskyddet på backen. Vi var klar i 12-tiden, sen var vi lediga för dagen. Jag vill nämna att idag är det halvmuck för mej, jag har nu avverkat 222 dagar i svenska marinen.

Chefen åkte iväg i en tjusig bil, som ställts till hans förfogande. Lite senare kom han tillbaks och hade då med sig den portugisiska marinchefen. Senare kom även den svenska ambassadören ombord, även han i uniform.

Vi gick i land kl. 15, och hann inte mer än utanför porten förrän en kille kom fram med en adress till en madam. Vi fem killar som brukar hålla ihop, gick ut på stan och såg oss omkring. Det bör nämnas att det var rent och fint och mycket välordnat, åtminstone i stadens centrum. Här ser man inga spår efter kriget, och utan överdrift kan stan betraktas som mycket vacker, likaså flickorna och det dom har, det har dom här i Lissabon.

Det går ju inte att skriva ner allt som man upplever, utan det får bli lite minnesbilder. Guld visste vi var en bra affär här i Portugal, så Hasse och jag var in i en affär, där han köpte en tjusig ring för, hör och häpna, ungefär 60 svenska kronor. Vi besökte även ett café, där vi drack lemonad och åt goda bakverk samt rundade av det hela med lite starkare varor.

Vi strosade runt på stan till framåt kvällen, då hittade vi ett dansställe som vi besökte. Där träffade jag en tjej som jag var tillsammans med hela kvällen. Hon var en riktig snygging och dansa kunde hon verkligen så vi hade riktigt trevligt tillsammans. När jag sent omsider, tillsammans med mina kompisar skulle gå, så gav hon mej sin halskedja. Jag förstod ju inte allt hon sa, men så mycket fattade jag att hon menade att kedjan skulle vara en garanti att jag skulle komma tillbaka dagen efter. Vi får väl se hur det blir med det, men en sak är klar "i Lissabon där dansar de....... " Kvällen får betraktas som lyckad.

På söndagsmorgonen var det ett strålande väder. Solen skiner från en blå himmel, sjön ligger spegelblank och det doftar vår i luften. Nu kl. 10 skall det bli korum på backen. Svenska kolonister här i Lissabon har inbjudits till gudstjänsten. Jag kom nyss därifrån och jag må säga att det var en mycket trevlig tillställning, med kaffe efteråt. Det var c:a 40 st. gäster närvarande.

När kl. blev 14.00 var det färdigt för en bussutflykt runt om i Lissabon. Det var 3 st. bussar till vårt förfogande. Vi åkte runt om i stan först, och det var många vackra saker vi fick se. Stora torg med vackra statyer, stora palats och breda lång avenyer. Att Lissabon är en mycket vacker stad, råder det inget tvivel om. Överallt blir vi vänligt bemötta, vilket gör det hela mycket trevligt. Vi åkte sedan ut på landsbygden och besökte ett flertal byar. De ligger mestadels nere i dalarna. På sluttningarna är det stora plantager, mest citronodlingar. Utefter vägarna finns det mängder av barer, för oss stackars resenärer. Senare kom vi till det berömda slottet, där Don Pedro den 3:dje byggde och bodde. Det var en fantastisk byggnad, med en ännu stiligare trädgård. Färden fortsatte sedan några mil och vi hamnade på en restaurang, där dom serverade oss hur mycket vin som helst. Vi besökte även den stora vackra Olympiastadion som ligger utanför själva stan. Rundresan tog 6 timmar, så vi kom ombord igen c:a 20.00.

Efter uppsnyggning var vi redo att "göra stan" på egen hand. Vi var på en nattklubb och åt en god supé samt drack champagne av bästa märke, 8 kr. flaskan (45 escudos). Efter besöket gick vi hem till några tjejer som vi lovat att vi skulle besöka. Vi hade alla tiders skoj där, och tjejen jag var med, var ett litet svarthårigt kvicksilver som hette Mario de Carmo. Vi var där ett bra tag, jag tror att kl. var närmare två när vi gick därifrån, men vi gick inte ombord utan fortsatte på en annan nattklubb. Där var det tidernas drag. Vi beställde flera låtar av orkestern, bl.a. lärde vi dem "Svinsta skär" och "farfar dansar gammal vals". Vi höll igång och dansade allt från tango till rumba, men det var inte så lätt att dansa med tjejerna, för dom var ju som gelé i händerna. Stället stängda kl. 5, så vi kom ombord lagom till kl. 6 då nattpermisen slutar. En sömnfri natt var priset, men det var det värt.

I dag måndag är det strålande väder. Vi hade den vanliga rutinen på f.m. sen gick vi iland direkt efter lunch. Vi var bl.a. och tittade på stans flottaste hotell "Hotell Palace" och det var ingen dålig byggnad. Sen var det meningen att vi skulle gå och dansa, men hamnade i stället på en biograf. Det var en imponerande lokal. Entréplanet var enormt stort, sen var det 4 våningar med balkonger. Vi satte oss högst upp och det var en imponerande syn, att se ut över hela lokalen som rymde 3000 pers. Filmen, ja den hette " Caruso". Efter filmen tog vi en taxi till båten. Det kostade inte mer än 5,50 , vilket blir c:a en svensk krona. Billigt, eller hur, för det var ju dock ungefär 3 km.

Tisdagen blev en mellandag, för då hade vi vakt och inget av värde hände.

Onsdagen däremot blev en mycket innehållsrik dag. Det började med en utflykt till en vinfirma. Det var fantastiska mängder vin som tillverkades där. Det var jättestora ekfat i långa rader. Vi fick gå igenom hela anläggningen, vilket var intressant. Höjdpunkten blev dock när vi bjöds att sitta ner vid ett långbord. Vi var sextio man, och bordet var säkert 30 meter långt. Framför var och en fanns det 6 olika flaskor. Som dekoration fanns svenska och portugisiska bordsflaggor samt som enda tilltugg skålar med oliver. Allt eftersom nivåerna i flaskorna sjönk, så steg stämningen. Jag har ju aldrig varit förtjust i vin, men eftersom det inte fanns något alternativ, så slank det ner några glas. (Det var förresten då jag lärde mej tycka om oliver). När vi senare lämnade våra generösa värdar, så var det på svaga ben, fylld blåsa och en erfarenhet rikare.

Vi gick därefter på en restaurang och tog in läsk och bakelse, som en motvikt till allt vin, även en cognac slank ner. Medans vi satt där och snackade, kom det in två fina tjejer. Den ena var precis i min smak. Hon hade en fin figur, svart hår och ett par pigga bruna ögon. Vi blev ju naturligtvis intresserade, och som tur var så hade vi furir Modig med oss som kunde lite av språket, så han bjöd dom sitta ner vid vårt bord. Efter mycket om och men så slog dom sej ner, och vi bjöd på kaffe och trevligt sällskap. Den mörka, som hette Mario, och jag fick kontakt direkt. Det var väl något i min stirrande kärlekskranka blick som gick hem. Det framgick att dom senare skulle gå på dans, så vi frågade om vi kunde göra sällskap, vilket var O.K. Vi beställde fram två bilar för vi måste göra en sväng till båten med kameror och dylikt. Jag tog snabbt plats i baksätet med Mario och medans Hasse och Modig var ombord med grejorna så passade jag på och första kyssen var ett faktum.

Vi stack sedan till en nattklubb som hette Teatra Viktoriana, ett snyggt ställe med en bra orkester. Vi åt, drack och dansade och livet lekte. Det var även uppträdande av kastanjettdansande spanska flickor i färggranna dräkter. Vi rundade av den här trevliga natten i två-tiden efter mycket dans och värkande fötter. Jag fick sällskap med Mario, så vi bröt från gänget och gick hem till henne. Hon hade eget rum, så jag blev kvar hela natten. På morgonen så grät hon, för vi förstod ju båda att vi inte skulle ses igen. Vi tog en taxi ner till båten som hon fick betala för jag var black. Efter puss å kram så lovade hon att komma ner och vinka av mej. Jag kom ombord kl. 06.00.

Trots det fina vädret, så var man ju inte på särskilt bra humör, eftersom det idag var avgång och slut på en underbar vecka. Avgångstiden var satt till kl. 12.30, men redan kl. 9 började det samlas folk på kajen. Fler och fler strömmade till, mest tjejer, många med blomkvastar. Allteftersom våra bekanta kom, så fick vi gå ner på kajen. Min kom 9.30, men som tur var hade hon inga blommor, för då vet i sjutton om jag gått i land. Jag skulle tro att det var ungefär hundra par som stod på kajen och kramades och kysstes, och tyckte att livet var grymt.

Samtidigt hade vi en entusiastisk publik på båten, säkert 200 man. Det var många kärleksförklaringar och löften som gavs på kajen den förmiddagen tills vi kallades ombord kl. 11.00. Jag gick ner i mässen och hämtade min kamera för att ta en minnesbild. När jag skrek åt henne att ta av sig kappan för att få en fin bild, blev det allmän visselkonsert, och jag förstår dom för hon var grann. Det blev stationer på backen för avgång och orkestern spelade båda nationalsångerna som brukligt är. Minnesbilden av Marios vinkande på kajen medans vi sakta gled ur hamnen, kommer jag sent att glömma. Nästa hamn vi skulle angöra var i Sverige, men den rätta glädjen kunde jag inte känna.

Vädret var bra hela dagen. På kvällen fick vi lämna in våra vita uniformer, för nu skulle vi gå mot kallare breddgrader. Vi hade sjövakt 16 till 18 samt 4 till 8 på morgonen.

På fredagsmorgonen gick vi in i Biscaya och där blåste det som vanligt och vi rullade en hel del, men konstigt nog blev det bättre framåt kvällen. Vi hade sjövakt 18 till 20 så jag fick sova hela natten.

På lördagsmorgon kl. 8.00 gick vi på sjövakten igen men blev avlösta för rengöring, så vi slapp hela vakten. Vädret var ganska bra under dagen och c:a 21 gick vi ur Biscaya- bukten.

I dag söndag blev korum inställt för det var för kallt. Kl. 10.30 siktade vi Englands sydvästra udde. Vi gick sjövakt 12 till 16, sen blev det kortspel hela kvällen. Vakten som jag skulle ha kl. 24 fick bytas mot vattenutkik för Hasse var fyllsjuk av allt vin han druckit (vin var den dryck vi hade istället för mjölk under hela resan). Det var inte så kallt uppe på bryggan, så det var enbart till fördel. Vi mötte kl. 02.55 ett mycket tjusigt passagerarfartyg, det var ingen mindre än "United States".

I dag måndag är det fint väder. Vi gick ur Engelska kanalen i morse. Kl. 13.00 blev det visitation ombord. Tullen visiterar ju inte örlogsbåtar, så befälen får sköta den uppgiften. Vi fick skriva ner vad vi hade för souvenirer på en lista som sen kollades. Vi gömde undan våra limpor cigaretter, de andra sakerna var O.K. På e.m. hade vi klädmönstring. Mellan 16 och 18 hade jag sjövakt, sedan blev det mässvakt fram till eldronden kl 21, då jag äntligen blev ledig.

I dag tisdag den 17 mars hade jag sjövakt 04 till 08. Vädret var bra, men det märks att vi närmar oss Sverige, för det är kallt i luften. Man fryser som sjutton, men det är väl för att vi vant oss med varmare klimat. Jag har idag på f.m. jobbat med torpeder. Vi har laddat för eventuell skjutning på torsdag när amiralen kommer på inspektion.
 


MARSTRAND

 

Åter till Nordsjön, som svallar och brusar...

På onsdagen gled vi in mot Marstrand, som vi fick i sikte kl. 09.50. Vi låg där utanför och hade skjutövning på f.m., senare ankrade vi i Marstrands skärgård. Tyvärr fick vi inte ha landpermission.

På torsdag blev det stationer med alle man kl. 08.50 och kl 09.00 kom chefen för marinen ombord, amiral Strömbäck. I sällskap hade han en kommendör samt en kapten. Det blev, som sig bör, mönstring av divisionerna. Kl. 13.00 blev det skjutning, sen satte vi kurs mot Göteborg.

Utanför örlogsvarvet var en orkester samlad, precis som när vi åkte, som spelade "Sverige". Vår orkester svarade med ett annat stycke, men jag hörde ej vilket, för vi stod ju i paradstationer framme på backen. Tilläggningen gick bra, och vi lade till kl. 18.20. Där hade samlats mycket folk, för att ta emot sina kära och nära. Det var även folk från radio och film som kom ombord för att göra reportage.

Här vill jag nu sluta min s.k. dagbok, för nu är vi ju tillbaka i gamla svedala. Det jag skrivit ner varje dag, eller dagen efter, är gjort med gott samvete och utan lögner. Tvärtom finns det en del som kan tilläggas i vissa sammanhang, men jag tror jag fått med allt som är av vikt att minnas. Jag hoppas att denna bok kan ge mej en överblick från denna intressanta resa på senare dagar.

Slut den 19:de mars 1953
Acke Söderström

 


Om Acke

Var bara 21 år när han följde med kryssaren Gotland på sitt unga livs stora äventyr. Han var förste laddare på en av kryssarens stora 15,2-centimeters kanoner. Kryssarens huvudbestyckning var sex 15,2-centimeters kanoner plus sex torpedtuber. Varje morgon när gänget i kanontornet städade fick han tid till att föra sin dagbok. Det blev till slut 113 handskrivna sidor.
- Jag var tvungen att skriva på baksidan av sidorna, minns han.

Förvånas inte över språk-bruket. När Acke skrev dagboken var ord som neger och andra i dag värdeladdade uttryck fullständigt vardagliga. Vi har inte ändrat något - så här uttryckte sig en kaxig ung man anno 1953. Acke var under resan med kryssaren Gotland ingen kändis i Gävle. Men med start 1968 började han bli det.
Då startade han nämligen Ackes dansskola efter att året innan ha tvingats sluta med den egna billackering han drivit sedan 50-talet på grund av ryggproblem.
Att dans blev den nya inrikt-ningen var ingen slump, Acke hade tillsammans med partnern Alice Eriksson tävlingsdansat och nått landets toppskikt i modern dans. Med en pegagog-utbildning i bagaget var grunden lagd för en dansresa som varade i 30 år, till 1998. Acke blev "Mr Dans" för tusentals gävlebor.
Skolan han startade finns fortfarande kvar, under samma namn men i annan regi förstås.


Till början